Sida 724
Mesterton ...
gifva anledning till metaforerna
skeppet flyger öfver hafvet (liksom fogeln genom rymden) och fogeln seglar genom rymden (liksom skeppet öfver hafvet).
Om metaforen utföres, får man en liknelse eller en allegori, t. ex.
Gustaf är en hare (metafor), Gustaf är rädd som en hare (liknelse).
Smekord, sådana som »mitt socker», »hjerta lilla» o. dyl., äro metaforer, likaså skällsorden. Den stilistiska (retoriska, poetiska, estetiska) metaforen brukar, i konstnärligt syfte, otvunget ett oegentligt uttryck i st. f. ett egentligt (terme propre) och skiljer sig derigenom från katakresen, som strängt taget icke är en trop, enär den blott med ett lånadt uttryck betecknar hvad som icke har något eget. t. ex. när man talar om »halsen» på en flaska. Från språkvetenskaplig (semasiologisk) synpunkt är dock äfven katakresen en metafor. -- Metaforen har i språket spelat en ytterst vigtig rol vid ordabetydelsernas utveckling. »Språket är en samling af bleknade metaforer» (Jean Paul). »Tre fjerdedelar af språket kunna sägas bestå af utslitna metaforer» (Sayce). Det var först Locke, som fäste uppmärksamheten på att i språket de flesta uttryck för andliga och abstrakta föreställningar vunnits genom metaforer ur uttryck för sinliga och konkreta. Sjelfva orden »andlig» och »abstrakt» äro sådana etymologiska metaforer (»ande» af en rot an med betydelsen blåsa; »abstrakt» af Lat. ab, från, + trahere, draga). Språkets metaforer äro till större delen fullkomligt omedvetna (etymologiska, radikala metaforer). Man »talar utan omsvep», »betages af ångest», »nagelfar med någons fel» o. s. v. Men för den, som brukar dessa uttryck, har deras ursprungliga och egentliga betydelse (jfr svepa samt dial. ång, trång) ej spår af aktualitet; detta alltså äfven i sådana fall, der ingen lärdom behöfs för metaforens tydning. Äfven sådana uttryck som »hafs-arm», »bergets fot», »hårdhjertad», »knifven biter» torde böra anses som usuella, d. v. s. de fattas vanligen som egentliga (termes propres). Naturligtvis finnes ingen fast gräns emellan dessa »naturliga» metaforer och de poetiska. »Nattens ögon» (stjernorna) eller »lagens arm» fattas afgjordt som bildliga uttryck. Men »syndasömnen», »en brännande fråga» o. d. kunna i olika sammanhang te sig än som egentliga uttryck, än som öfverförda. Slutligen har metaforen den allra största betydelse för mytologiens utveckling. De mytologiska figurerna bero nämligen till en mycket stor del eller till största delen på missförstånd af språkets metaforer, i det att ursprungligen metaforiska talesätt senare fattats som egentliga. Så är t. ex. »den rosenfingrade Eos» (morgonrodnaden) ursprungligen en metafor: den tidiga morgonsolen med sina strålar jämföres med en flicka med glänsande fingrar. Lll.
Metafosforsyra. Se Fosfor.
Metafras (Grek. metafrasis), förklarande omskrifning af ett uttryck; omskrifning på prosa af en dikt. Jfr Parafras.
Metafysik, egentligen vetenskapen om det, som är bredvid eller finnes jämte (Grek. meta) den sinliga verlden (fysis). Till en början sökte de grekiske filosoferna förklara sinneverlden ur henne sjelf, ur ett urämne el. dyl. Filosofien blef då i det hela likbetydande med vetenskapen om denna sinneverld. (Grekerna kallade denna vetenskap fysike.) Men i den mån man började inse nödvändigheten af att för sinneverldens förklaring gå tillbaka till i någon mening osinliga principer, gjorde naturligt nog behofvet sig gällande att göra dessa principer till föremål för en särskild vetenskaplig undersökning. För denna användes, först inom den peripatetiska skolan, termen metafysike. (Om en annan förklaring af uppkomsten af benämningen »metafysik» se Aristoteles, sp. 1053.) Metafysiken blef sålunda en vetenskap om de yttersta principerna för allt. Så fattad, kan den på visst sätt sägas sammanfalla med filosofien i det hela. Men den stannar vid den absoluta verklighetens allra allmännaste bestämningar samt gifver följaktligen blott de första och allmännaste principerna till en verldsförklaring utan att närmare utföra denna ens så långt, som det för filosofien öfver hufvud är möjligt. För en rationel filosofisk ståndpunkt blir metafysiken vetenskapen om den osinliga verklighetens allmänna art och natur, så vidt den tjenar till förklaringsgrund för sinneverlden i allmänhet, men den inlåter sig ej på de mer speciella bestämningar, som kunna vara i behof af utredning i och för förklaringen af den sistnämnda ur mer speciella synpunkter. Den blifver då, trots sin abstrakta synpunkt, en reel vetenskap. Nekar man åter tillvaron af en sådan osinlig verklighet, blir metafysiken vetenskapen om de allmännaste bestämningarna hos (den sinliga) verkligheten öfver hufvud, om de abstrakta kategorier, som återfinnas hos allt, men som för att få betydelse och användning måste »fyllas» af ett från erfarenheten, d. ä, från naturen och menniskolifvet, hemtadt innehåll. Der blir den en formel vetenskap. Att gränsen emellan henne och öfriga filosofiska discipliner i båda fallen blir i viss mån sväfvande och svår att med full bestämdhet fasthålla, säger sig sjelf. -- Man har bestridt metafysikens möjlighet, menande, att de yttersta principerna vore för menniskoförståndet otillgängliga och ofattbara, utan att detta nödvändigt behöft innebära att man ej i någon mening velat erkänna filosofiens möjlighet såsom universel verldsförklaring, så långt en sådan är för oss möjlig. Vid närmare undersökning visar sig emellertid, att de svårigheter, som man funnit vid fattandet af de yttersta principerna, berott derpå att man föreställt sig dessa såsom mer eller mindre sinliga. Uppgiften blir att hålla fast en rent osinlig verklighet. Som emellertid menniskan genom sin natur alltjämt i hvarje sin lifsyttring är i någon mån sinligt bestämd, om hon än kan tränga fram till något, som till sitt väsende och innehåll är osinligt, så uppkomma derigenom onekligen för metafysiken egendomliga svårigheter, till hvilkas lösning hon har att under sitt arbete söka närma sig. L. H. Å.
Källa: Project Runeberg ·
