Sida 729
Metamorfos ...
Accademia d'Arcadias stiftare, rättshistorikern G. Gravina, gaf den medellöse gossen en lärd uppfostran, fick honom att öfversatta sitt familjenamn Trapassi till det grekiska »Metastasio» och lemnade honom i arf sin förmögenhet. Sedan M. inom några år gjort slut på denna, tog han anställning hos en advokat, men öfvertalades af sångerskan Bulgarelli, som för framtiden på allt sätt omhuldade honom, att i stället egna sig åt musikdramats uppodling. Han vann den största framgång med sin operatext Didone abbandonata (1724) och blef ett bortskämdt barn i Roms musikaliska kretsar. 1729 kallades han till Wien såsom hofpoet (efter Apostolo Zeno). Denna syssla innehade M. ända till sin död, 1782. -- Det af Zeno utbildade lyriska dramat bragtes till sin fulländning af M. Han förstod till en beundransvärd grad att lämpa sina skådespel efter musiken i dennas dåtida utveckling. På detta sätt skapade han sångbara situationer snarare än karakterer. Hans en gång öfver hela Europa hyllade diktning, i hvilken mången såg en återuppståndelse af antikens skönhets verld, föll i glömska i och med den virtuos-sångkonst, på hvilken den var byggd. Uti Italien skall han dock alltid hållas för en klassisk skald på grund af sin rena och klara diktion, känslans ljufhet, versens smältande välljud och det vackra bildspråket, som stundom höjer sig till sublimitet. I plananläggningen äro M:s stycken konventionelt enformiga; de mestadels ur antikens hjelteverld hemtade ämnena röra sig om kärlek och åter kärlek. Gerna målar han derjämte den oskyldige drabbad af förföljelse och olycka. Genom märglösheten i sin poesi har M. afgjordt bidragit till sin nations förvekligande. -- Förutom lyriska dramer innefatta hans arbeten oratorier, en mängd kantater samt lyrik. En af hans bästa operor, La clemenza di Tito (»Titi mildhet», 1818; »Titus», uppf. i Stockholm 1823) är komponerad af Mozart. För öfrigt täflade mästare sådana som Durante, Gluck, Hasse, Jomelli, Paisiello, Pergolese, Porpora och Scarlatti att sätta musik om och om igen till hans texter. Man räknar upplagorna af M:s arbeten till öfver 100. Hans brefvexling utgafs 1883 af Carducci.
Metatarsus (latinisering af Grek. meta, emellan, och tarsos, fotsula). Se Mellanfot.
Metatesis (Grek. metathesis, omställning), språkv., är en förändring i ett ords uttal, bestående deri att två språkljud byta plats. Metatesis föreligger t. ex. i Sv. kropp: Lat. corpus; Sv. kors: Lat. crux; i pers af press; i dalmålets rwaida af vrida; folkmålens Stocklom för Stockholm, klingret (Fornsv. kringlutter); Lat. fundus: Sanskr. budhna, Lat. *unda för udna o. s. v. Vanligen är det två bredvid hvarandra i ordet stående språkljud, som omkastas; det ena af dem är oftast r, l eller nasal. Dock kunna äfven två språkljud, som skiljas af ett tredje, byta plats, t. ex. Rejusalem för Jerusalem. Metatesis är en till orsak och vilkor ännu dunkel företeelse, utan tvifvel väsentligen af psykologisk art (hysteron-proteron). Lll.
Metauro (Lat. Metaurus), flod i mellersta Italien, upprinner på Apenninerna och faller ut i Adriatiska hafvet s. ö. om Fano. Längd 135 km. Vid M. led Hasdrubal ett nederlag mot romarna och stupade (207 f. Kr.).
Metaxas, Andreas, grefve, grekisk statsman, f. 1786 på Kefalonia, förde i Maj 1821, tillsammans med sin kusin grefve Konstantin M. (f. 1793, d. 1870), en skara zakyntier och kefalonier öfver till Morea för att i det grekiska frihetskriget sluta sig till sin van Kolokotronis. Under de närmast följande åren erhöll han inom Greklands revolutionära styrelser flere vigtiga poster. Bl. a. sändes han hösten 1822 att tala för Greklands sak vid kongressen i Verona, från hvilken han dock afvisades, och var Maj--Dec. 1823 medlem af den i landet regerande kommissionen. Han yrkade 1827 kraftigt på G. Kapodistrias' val till Greklands president och tillhörde 1832, efter A. Kapodistrias' afgång från presidentskapet, det ryssvänliga mindretalet inom den s. k. sjumannaregeringen. Under den bajerska styrelsetiden fortfor han att gälla såsom en af det ryska partiets hufvudmän, var några månader ministerpresident i den ministèr, som tillsattes till följd af Septemberupproret i Athen 1843, samverkade Aug. 1844--Aug. 1845 med Kolettis såsom finansminister i dennes ministèr och slutade sin politiska bana såsom sändebud i Konstantinopel 1850--54. Död i Athen 1860.
Metellus, en fornromersk slägt af plebejisk stam, med ättenamnet Caecilius. Bland dess medlemmar, hvilka vid de puniska krigens tid började blifva bemärkta, må följande nämnas. 1) Quintus Caecilius M., med tillnamnet Macedonicus, emedan han 148 f. Kr. besegrat den falske tronkräfvaren Andriscus i Macedonien. Han blef 131 censor och ådrog sig genom sin stränghet i censorsämbetet hat och förföljelse. Han synes hafva varit en mot sina underlydande sträng man. I krig var han klok och duglig samt mensklig mot fienden. -- 2) Quintus Caec. M. Balearicus, den föregåendes son, firade 121 f. Kr. triumf efter den seger han vunnit öfver sjöröfvarena på Baleariska öarna. -- 3) Cajus Caec. M. Celer, den föregåendes sonson, hejdade såsom pretor år 63 f. Kr. Catilinas uppviglingsförsök i norra Italien och hindrade honom att undkomma åt norr. År 60 var han konsul samt uppträdde såsom ifrig optimat (anhängare af de förnämes parti) och motståndare till Pompejus och Caasar. Han var gift med en syster till Clodius (se Clodia). Död 59 f. Kr. -- 4) Quintus Caec. M. Nepos, den föregåendes broder, var en hätsk motståndare till Cicero, hvilken han på allt sätt förföljde. Så hindrade han såsom folktribun år 62 f. Kr. denne att vid nedläggandet af konsulatet hålla det sedvanliga talet till folket, hvarpå Cicero icke uttalade något annat än en edlig försäkran, att han räddat samhället, i hvilken folket instämde. M. handlade i allt efter Pompejus' önskningar och lät också af denne förmå sig att år 57, då han var konsul, samtycka till Ciceros återkallande ur landsflykten. Han tyckes sedermera hafva stått i bättre förhållande till Cicero, men försvarade och gynnade dock Clodius. -- 5) Lucius Caec. M. Dalmaticus förde år 119 f. Kr. krig mot
Källa: Project Runeberg ·
