Sida 782
Migne ...
faderns anseende. M. nödgades genom freden i Stolbova (1617) lemna Sverige i besittning af ryska Karelen och Ingermanland samt måste i ett stilleståndsfördrag med Polen 1618 (efter ett kort krig, stadfäst genom en fred 1634) afträda till detta rike provinserna Smolensk, Severien och Tsjernigov. M:s fader, som till följd af samma fördrag lössläpptes ur polsk fångenskap, fick värdighet af »hela Rysslands patriark» och var till sin död (1633) M:s medregent, kraftigt verksam för rikets återupprättande under tilltagande beröring med den vesterländska odlingen. M. dog 1645, på sin födelsedag (d. 12 Juli), och efterträddes af sin son Alexei. -- 2. M. Pavlovitj, rysk storfurste, kejsar Paul I:s yngste son, f. 1798, stod oförskräckt vid sin broder Nikolaus I:s sida under dekabrist-upproret (1825), deltog 1828 såsom chef för ingeniörkåren i kriget mot Turkiet och var med i Polen 1831. Han blef senare kommendant öfver de kejserliga gardena och högste befälhafvare för artilleriet. Död i Varsjav d. 9 Sept. 1849. -- 3. M. Nikolajevitj, rysk storfurste, kejsar Nikolaus I:s yngste son, född d. 25 Okt. 1832, utnämndes i Juni 1864 till ståthållare i Kaukasus med generalkommando öfver dervarande armé, förde denna med framgång under rysk-turkiska kriget 1877--78 samt befordrades d. 29 April 1878 till generalfältmarskalk. Efter Alexander III:s tronbestigning hemkallades han samt blef i Juli 1881 president i riksrådet och i Maj 1883 medlem af »ministerkomitén».
Mikaelisdag. Se Mikael.
Mikael Obrenovitj. Se Obrenovitj.
Mikaelsorden, bajersk orden, som ursprungligen stiftades 1693, men fick sina nuvarande statut d. 16 Febr. 1837. Den har 5 klasser: storkors, två kommendörs- och två riddareklasser. Ordenstecknet utgöres af ett gyllene, blåemaljeradt kors, på hvars fyra armar läsas bokstäfverna P. F. F. P. (Pietas, Fidelitas, Fortitudo, Perseverantia, d. ä. fromhet, trohet, tapperhet, ståndaktighet), medan midtskölden upptages af ärkeängeln Mikael, trampande på draken och omgifven af blixtflammor. På hans sköld läses Quis ut Deus (»hvem är som Gud»). Ordensbandet är blått, med rosafärgade kantstrimmor.
Mikael Wisniowiecki [-etski], konung af Polen, f. 1638, tillhörde en litavisk adelsslägt, som ledde sitt ursprung från Jagellos broder Koribut. Han härstammade äfven, på qvinnolinien, från Jan Zamojski. Hans fader, Jeremias W., var vojevod. Efter Johan Kasimirs tronafsägelse (1668) uppställdes han af den lägre polska adeln såsom motkandidat mot de utländske aspiranterna till kronan, och ehuru han var obemedlad och saknade andra framstående egenskaper än personlig tapperhet, stannade omsider, efter sju månaders interregnum, de väljandes röster på M. Han kröntes i Krakov d. 29 Sept. 1669 och förmälde sig kort derefter med kejsar Leopold I:s syster Eleonora. Men M. visade en småsinnad afvoghet mot dem, som motsatt sig hans val, samt kunde hvarken komma till rätta med de hvarandra bekämpande adelspartierna eller med de allvarsamma oroligheter, som utbröto bland kosakerna. Krig med tatarerna och Turkiet följde 1672 och gjorde hans trångmål fullständigt. Han slöt med den segrande sultanen Muhammed IV en neslig fred (1673), men kronstorfältherren Johan Sobieski förmådde riksdagen att neka sin bekräftelse af densamma och återställde den polska vapenäran genom den lysande segern vid Choczim. Dagen före slaget hade M. aflidit, i Lemberg d. 10 Nov. 1673. Han efterträddes af Johan Sobieski.
Mikania Willd., bot., farmak., ett inom de varmaste delarna af Amerika (Mejico--Brasilien) utbredt, från Eupatorium afsöndradt slägte af högväxta örter, hörande till nat. fam. Synanthereae Juss., kl. Syngenesia L. Den mest bekanta arten är M. guaco H. B. K., som i synnerhet förekommer i Columbia och der kallas vejuco del guaco. Örtståndet, hvars lukt är vidrig och smak aromatiskt bitter, har ett särdeles stort rykte om sig såsom det säkraste medel mot giftiga djurs (ormars, skorpioners) bett eller stygn. I sitt hemland begagnas växten äfven mot vattuskräck. I Europa har denna växt blifvit försökt mot frossa, reumatism och gikt m. m., men i synnerhet mot koleran. Om också detta medel mot den sistnämnda sjukdomen icke medfört några lysande verkningar, har dock M. guaco i flere andra sjukdomar visat sig vara ett kraftigt läkemsdel, som möjligen kan komma att alltmera användas. En annan art, M. officinalis Mart., inhemsk i Brasilien, sättes i jämnbredd med kina och kaskarill med afseende på sin verkan mot frossa och maglidanden. M. opifera Mart., brasilianernas erva de cobra, anses vara ett specifikt medel mot ormbett. O. T. S.
Mikkelsen, H. Se Hans Mikkelsen.
Miklaborg. Se Kungelf.
Miklegård l. Myklegård (af Fornn. adjektivformen mikil, mykil, mycken, stor), »den stora staden», de gamle nordboarnas benämning på Konstantinopel.
Miklosich [mi'klosjitj], Frans Xaver von, samtidens berömdaste slavist, född d. 20 Nov. 1813 nära Luttenberg i Steiermark, till nationaliteten sloven, studerade filosofi och juridik vid universitetet i Graz, tog der filosofisk grad och blef 1837 professor i filosofi. Denna befattning lemnade han redan följande år och begaf sig till Wien, der han promoverades till juris doktor. Han började derefter egna sig åt slaviska språkstudier. 1844 fick han anställning vid kejs. hofbiblioteket, och redan s. å. dokumenterade han sig i den lärda verlden som framstående lingvist genom en recension af Bopps »Vergleichende grammatik», hvars 1:sta del han kompletterade (för slaviska språk). Af sina landsmän valdes M. 1848 till deputerad i konstituerande riksdagen, men nedlade sitt mandat och utnämndes s. å. till e. o. professor i slavisk filologi vid universitetet i Wien samt blef 1850 ord. professor i samma ämne. Han inkallades 1861 i riksrådet och upphöjdes 1864 i adligt stånd. -- M. har varit verksam som grammatiker, lexikograf, textutgifvare, literaturhistoriker och mytolog. Hans hufvudarbete är Vergleichende grammatik der slavischen sprachen (1852--74, 4 bd), en motsvarighet till
Källa: Project Runeberg ·
