Sida 102
Den lycklige trädgårdsmästaren.
1.
Att vara enka redan vid nitton års ålder; att med den dystra sorgdrägten ömsluta en gestalt af ungdom och behag, ros och lilja; att med sorgflor och pleureuser binda gracerna, hvilken grymhet af döden! Och ändå vill han gå och gälla för en välgörandets och försoningens engel.
Det kan dock vara tu tal om den saken, ty säg oss, när är väl qvinnan mera oberoende och fri än när hon är enka? Är hon dertill vacker, rik och af börd, hvilken sistnämnda egenskap icke alltid är att förakta, nämn oss då en suverän, jemförlig med henne!
Men dessa tårar, som betäcka den unga enkans kinder? Det regn, som faller om våren eller sommaren, ligger ej länge qvar på gräset och blommorna, det förstör ej, det lifvar, och gräset blir grönare, blommorna skönare.
Det är blott sådana stackars enkor, som hvarken ha skönhet eller rikedom, hvilka, när grafklockan ljuder öfver makens stoft, utropa: »Hör! Det är dödsringningen öfver min lycka, min sällhet, mitt allt på jorden!»
Till enkor af förra slaget räknades friherrinnan Helena K***, hvars man varit en af Gustaf III:s gunstlingar. Baron K*** var fyrtio år, när han gifte sig med den adertonåriga fröken Helena F**, dotter till en ansedd och förmögen man af landtadeln. Det hade kunnat gå an med de fyrtio åren; men baronen var en äregirig man, och kärleken trifves lika litet i grannskapet af äregirigheten som dufvan i närheten af höken. Baronen kände sig visserligen smickrad af det beröm, man slösade på hans hustrus behag; men sjelf hade han icke öga för annat än höga äreställen, och utsigten af de fyra förgylda fötterna på en ministertaburett var honom vida kärare än åsynen af den unga friherrinnans tvänne sidenombonade fötter, der de i fandangon eller menuetten rörde sig med beundransvärd skönhet i form och spänstighet. Den unga damen, som från morgon till qväll icke hörde talas om annat än hofbaler och konungagunst, fann föga glädje och lycka i den glans, som omgaf henne.
Källa: Project Runeberg ·