Sida 103
Den lycklige trädgårdsmästaren.
Baron K*** var nära att vinna sitt mål och stod redan på tröskeln till statsmannavishetens tempel, eller, hvilket kan vara detsamma, hade redan öppnat sina förmak för lycksökare, då, genom en märkvärdig otur, den ende han icke ville mottaga, nämligen döden, instälde sig hos statsmannen och gaf honom odödligheten, ehuru icke af det slag han väntat.
Friherrinnan begrät sin salig man, såsom det en ärbar hustru egnar och anstår, men smålog inom sig sjelf åt hoppet att dädanefter slippa höra talas om politik och om konungens gunst med mera dylikt, hvilket under hennes korta äktenskap trängt makens ömhet i bakgrunden.
Men knappast hade den murade grafven mottagit baronens jordiska qvarlefvor, förrän hennes bröder och svågrar mangrannt infunno sig i sterbhuset. Dessa, som räknade anorna af sin politiska tro från Anjalaförbundet och svurit 1789 års Förenings- och Säkerhetsakt ett dödligt hat, hade icke kunnat fördraga den aflidne frändens rojalistiska böjelser och derför aldrig umgåtts i hans hus så länge han lefde. Men nu strömmade de till från alla håll och utsågo den unga enkans våning vid Drottninggatan till ett slags politisk klubb, dels derför att man hos henne, som ingen borde taga för en konspiratör mot regeringen, trodde sig mer tryggad mot spioner, dels ock af det skäl, att den unga värdinnan var lika gästfri som rik. Man fick konspirera vid rikt serverade bord och ymnigt flödande bålar, något som aldrig kan skada den s. k. goda saken.
Från denna stund hörde vår enkefriherrinna icke ordas om annat än om konungens afsättning eller mord, finnande sig, till sin stora bestörtning, snart sagdt, i spetsen för en revolution.
Då nu konungamordet var lika litet i hennes tycke som konungagunsten, beslöt hon, efter mycket grubblande, att taga sitt parti, och hon tog det.
*
Källa: Project Runeberg ·