Sida 104
Den lycklige trädgårdsmästaren.
2.
En vårafton år 1791, eller ungefär ett år efter baron K***s död, höll friherrinnans resvagn vid grindarne till en större herrgård i Södermanland. Herrgården, utgörande med underlydande hemman och lägenheter ett säteri af tjugu mantal, hade vid arfskiftet efter baron K*** tillfallit hans efterlemnade enka, så att hon numera var ensam egarinna deraf, äfvensom af det der huset vid Drottninggatan, från hvilket politiken jagat henne.
I vagnen satt friherrinnan med sina tvänne kammarjungfrur och kring den sorlade herrgårdens talrika helgdagsklädda underhafvande, i spetsen för dem inspektoren, hvilken å egna och allas vägnar bjöd den sköna matmodern det hjertligaste välkommen.
Friherrinnan lemnade sin vagn och beträdde, under de församlades hurrarop och ett regn af blommor, den ståtliga porttrappan till den höga herrgårdsbyggningen, hvars hvita frontespis och gaflar voro nästan öfverhöljda af friskt löfverk och rika blomsterguirlander.
Djupt rörd tackade hon folket för all henne bevisad tillgifvenhet och ilade derefter uppför de breda mosaiktrapporna, som ledde till våningen. Glad och yr som ett barn, hoppade hon från det ena rummet in i det andra mellan parker af löfpyramider och blomkrukor, alla uppstälda vid väggarna af de många och stora rummen. Hon trodde sig i ett féslott och kunde knappast andas af lycka och förtjusning. Hur annorlunda här mot i Stockholm! Der förtal, hat och mordlystna intriger, här vänlighet, glädje och frid.
»Aldrig skall jag skiljas från dessa trakter,» ropade hon för sig sjelf; »här vill jag lefva och dö... ack, hvad jag känner mig lycklig!... Men,» tillade hon med en blick på inspektoren och hushållerskan, som följde henne, »hvem har ordnat allt det här?... Hvem rår om alla de här vackra blomkrukorna?»
»Det är ju hennes nåds egna,» svarade hushållerskan.
»Mina egna!» upprepade friherrinnan; »rår jag om allt detta?... Hur kunde jag ana det!»
Källa: Project Runeberg ·