Sida 105
Den lycklige trädgårdsmästaren.
»Hå kors!» genmälde inspektoren; »hela det stora Rosenholm tillhör ju hennes nåd, och Rosenholm är en af de bästa och vackraste egendomar i Sörmland.»
»Och allt det folket, som så artigt tog emot mig vid grindarne...»
»Är hennes nåds underhafvande... alla tillhöra vi hennes nåd.»
»Helsa dem då alla från mig,» ropade hon, öfverväldigad af den djupaste rörelse, »och säg dem, att jag vill göra dem alla lyckliga och att jag vill be Gud om att kunna göra det... Men hvem har ordnat löfkolonnerna och blomkrukorna på ett så smakfullt sätt?»
»Det är vår nya trädgårdsmästare,» svarade inspektoren.
»Hvar är han?... Bed honom komma upp, så jag äfven får tacka honom!»
Friherrinnans befallning hörsammades på ögonblicket, och det dröjde icke länge förrän en yngling framstälde sig inför Rosenholms beherskarinna med en bugning, som kunnat anstå en hofman, dock med den skilnaden, att i ynglingens vördnadsbetygelser låg en blygsamhet, som visst icke står att finna i hofvets salar.
Friherrinnan öfverraskades på det högsta vid åsynen af den unge trädgårdsmästaren, hvilken kunde vara omkring tjuguett år. Ett vackrare och ädlare ansigte än dennes hade hon sällan sett, och växt och hållning voro i förhållande dertill, änskönt den klädedrägt, han bar, var skuren i allmogens snitt, om också af något finare kläde.
»Ni har haft mycket besvär, min vän!» började matmodern, något förlägen, ty hon visste icke rätt huru hon borde tilltala denne Endymion i bondjacka.
»Det har för oss alla varit en glädje, en lycka att få betyga hennes nåd vår ödmjuka och välmenade hyllning,» svarade ynglingen.
Hennes nåd förbryllades ånyo, ty både rösten och sättet att uttrycka sig voro ingenting mindre än en bondes.
»Hur heter ni, min vän?» frågade hon.
»Anders Matsson,» svarade bondgossen.
»Och ni är född på Rosenholm?»
»Ja.»
»Lefva era föräldrar?»
»Min mor dog för fyra år sedan, och min far, som varit bonde under Rosenholm, dog förliden vinter.»
Källa: Project Runeberg ·