Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 7. Taflor och berättelser. Del 2

Originalsida 106
Originalsida 106
Originalsida 106
Originalsida 107
106–107

Sida 106

Den lycklige trädgårdsmästaren.

»Men... men det förefaller mig, som om ni icke all er tid uppehållit er på landet; ni bryter inte så mycket som de andra och inte heller ser ni ut för att...»

Friherrinnan tystnade tvärt, ty hon fann, att en komplimang till den unge trädgårdsmästaren för dennes sätt att vara skulle vara en oartighet mot de öfrige närvarande.

»Min far, som var en bergad man,» yttrade ynglingen, »ville att jag skulle studera och höll mig derför vid Strengnäs gymnasium och ett år vid Upsala akademi.»

»Ah! jag kunde just tro det,» inföll friherrinnan; »men hvarför fortsatte ni inte edra studier?»

»Min far dog, och då ingen af mina minderåriga bröder kunde mottaga och sköta hemmanet efter honom, beslöt jag bli bonde, såsom min far varit.»

»Men föreföll det er inte hårdt att nödgas slita er från studerkammaren?»

»Visserligen i början; men slutligen insåg jag, att den som kan bli en bra bonde har inte så illa uppfylt sin bestämmelse här i verlden.»

»Ädelt tänkt... men hur blef ni trädgårdsmästare?»

»Jag är det inte... jag bara vikarierar... den förre trädgårdsmästaren dog för en månad sedan, och som jag alltid med förkärlek omfattat botaniken, så...»

»Ni tycker då mycket om blommor?» afbröt honom friherrinnan.

»Ja, hennes nåd, deras studium har tillskyndat mig många nöjen.»

»Jag tycker också mycket om blommor... Vi skola hjelpas åt att sköta orangeriet, och jag utnämner er genast till ordinarie trädgårdsmästare.»

»Jag blir så mycket mera tacksam, som denna befattning väl låter förena sig med tillsynen öfver mitt och mina syskons hemman... Framtiden skall utvisa om jag är värdig den godhet och ynnest, hvarmed hennes nåd hedrat mig.»

»Saken är då afgjord... Ni är utnämnd kommendant öfver orangeriet och jag inviger er härmedelst i ert embete,» yttrade hon, i det hon småleende räckte den utnämnde sin hand.

Den unge mannen höll länge den fina handen i sin, oviss om han skulle våga föra den till sina läppar.

Det qvinliga hjertats naturliga godhet förnekar sig sällan. Friherrinnan hjelpte honom ett godt stycke på trafven, såsom

Källa: Project Runeberg ·