Sida 10
1. Blå duken
Ett rum, utan andra väggprydnader än den alfreskomålning en beständigt inrykande kakelugn åstadkommit på de murade väggarna, utgjorde sjelfva källarsalen. Omålade bord och stolar, rankiga och med djupa märken efter stridslystna kunders knogar, fylde rummets sidor. Bakom disken, om hvilken vi redan ordat, höjde sig en väldig hylla, försedd med ölmuggar, glas och bränvinsflaskor med blandadt och mångfärgadt innehåll, tack vare mer eller mindre starka tillsatser af den välgörande sirapen.
Bredvid hyllan hängde en större svart tafla med kolossala siffror af krita. Också var denna tafla den välbekanta kritans journal, det enda här i lifvet, som bar några spår af fru Strömqvists menniskokärlek.
Midt på väggen en liten dörr, som ledde till ett rum, dit vi snart nog komma. På dörren blänkte en grön glasruta. Derinne måtte Blå dukens allraheligaste vara.
Vid våra vänners inträde var det större rummet redan uppfyldt af kunder, hvilka, okonstlade till seder och klädedrägt, sökte armbåga sig fram till disken, knuffande hvarandra ganska hårdt och kännbart, utan att be om förlåtelse.
Högt öfver sorlet och svordomarna höjde sig fru Strömqvists dundrande stämma:
»Sex skilling, din solvarg — hugger jag till, sa du — me si nu — en stor bläcka starkt, två strömmingar, ett qvarter svagdricka — sju skilling var det — tyckte du sex var för mycket — — nej, tack ska du ha — tag tillbaks den der hackan — den duger inte — orden: »skall vara hängd» ä' borta — hur mår hustru din, Malmqvist — rask och kry, kan jag se på dina ögon — kors hvad di ä' sönderklösta — lägg beck på, så drar det — — var laxen skämd, sa du — man skådar inte en gifven häst i mun — du står på svarta taflan för det du tog i går — lär väl få se mig om, huruvida jag nånsin får det — — hvad har du med fingrarna i brödkorgen att göra — tror du man går här och letar efter ben — — se så, fem skillingar — har du inte pengar, din f-n — hit med mössan — bliga bäst du vill, der sitter hon ändå, du — kors, att hustru din bär hatt, Stenberg — sätt hatt på markattan, en markatta blir hon i alla fall — — jaså, är du här igen — när kom du lös — hur smakte vatten och bröd — tjugufyra skilling ska du punga hit med — du har inte ondt om mynt, ser jag — jo jo, ju mer man svälter, dess längre bli fingrarna
Källa: Project Runeberg ·