Sida 9
1. Blå duken
nyfikne åskådaren, att Blå duken är ett af de äldsta näringsställen inom Stockholm.
De båda vännerna stannade vid några trappsteg af sten, som ledde upp till en låg och smal dörr, på hvar sin sida om hvilken befann sig ett fönster med tillskrufvade luckor, icke täta nog att utestänga ljusskenet och sorlet inifrån.
»Här ha vi då vårt sökta paradis,» yttrade sig Adolf Dahl, »här är då roten till kunskapens träd på godt och ondt, såsom du behagat säga flerfaldiga gånger. — Men hvad är det? — Min sann luktar det icke stekt fläsk — här bo då, Gud vare lof, menniskor! — Jag älskar blommornas doft, jag tjusas af rosenångan från jungfruliga läppar; men ingenting öfvergår lukten af stekt fläsk! — Bror! Låt oss skynda in! — Jag börjar försona mig med ditt Eden.»
Edvard Jäger beträdde trappstegen och öppnade dörren. Adolf Dahl nickade sitt farväl åt måne och stjernor. De båda vännerna befunno sig mellan »skål och vägg», som det heter på gammalt traktörsspråk, mellan Blå dukens mörka väggar, hvilka ihärdigt trotsade skenet af det ensliga tvåskillingsljus, som sparsamt tindrade från en disk, obekant med målarens pensel, men prydd med alstren af fru Strömqvists kokkonst.
Fru Strömqvist, mer fruktad än älskad af Stadsgårdens befolkning, var detta ställes envåldsregentinna. Rund som jordklotet, hade hon en näsa, väldig och skinande som solen. Hon utgjorde ensam en hel konstellation.
Soldaten, som log åt prygelbänken, sjögasten, som trotsade stormens fasor — båda darrade som asplöf för ett ord från fru Strömqvists läppar. Alla följde henne tysta och vördnadsfulla, liksom månarne sin planet.
Och ändå egde hon en qvinnas hjerta i sitt bröst. Vid tre särskilda tillfällen hade hon sökt beröfva sig lifvet af kärlek; men alla gångerna hade repet brustit, och vid tredje försöket hade spjellet följt med till golfvet. Detta föranledde en kostsammare reparation, som väckte hennes afsmak för döden.
Hennes man, i lifstiden spannmålsbärare, stor filosof under spannmålstunnorna, dignade under den börda, som dagligen tryckte honom inomhus, och när han en qväll för flere år sedan sjelfmant lade sig till ro på Saltsjöns botten, skedde det visst inte för kärleks skull.
Sådan herskarinnan. Nu några ord om residenset.
Källa: Project Runeberg ·