Sida 126
Estländingen
2.
Ungefär ett halft år hade förlidit, då vår målare, för att njuta af vårens och sommarens behag, hyrde sig ett rum i den s. k. Djurgårdsstaden. När han en gång nattetid återvände till sin bostad, efter att på Franska värdshuset, i sällskap med några kamrater och vänner, ha tillbragt några glada timmar, höll han på att stupa öfver någon större kropp, som låg utanför hans dörr. Förvånad tog han några steg tillbaka, medan den liggande gruppen reste på sig, hvilken utgjordes af en menniska och en hund, af hvilka den förre kysste målarens högra hand, under det den senare slickade samme egares venstra. Målaren igenkände sin f. d. kammartjenare, estländingen.
»Hvad... gör du här... din galning?» frågade målaren, något sväfvande på målet.
»Slå mig, döda mig, nådig herre, men skicka mig ej tillbaka till bränneriet,» ropade estländingen med en röst så klagande, att den skulle ha trängt in i målarens hjerta, så framt ej hans hufvud till följd af nattens orgier något för mycket tagit öfvervigten.
Samtlige de lefvande varelserna trefvade nu fram i kammarens skymning, under bemödande att få eld på ljus, hvilket efter många fruktlösa försök sent omsider lyckades.
»Drag... af mig stöflarne... hör du, ditt nöt!» grälade målaren. Estländingen fullgjorde denna befallning med ena handen, på samma gång han med den andra hindrade sin husbonde från att följa med i golfvet.
»Herre min Gud, herrn är sjuk!» skrek trotjenaren, i det han så varsamt som möjligt lade sin herre i sängen, stoppade sängtäcket omkring honom, höll handen för hans panna, när behofvet så påkallade, satte vattenkarafinen till hans mun och stridde manligt mot Bacchi verkningar, en ny Titan mot Olympens gudar.
När målaren följande förmiddag öppnade sitt ena öga, ty det andra tycktes ha svårt för att få sina fönsterluckor uppskrufvade, varseblef det öfver sig fyra andra ögon, på en gång de fulaste och ömmaste i verlden, nämligen estländingens och hundens, hvilken sistnämnde sjukvårdare höll
Källa: Project Runeberg ·