Sida 130
Estländingen
önskar herrn? Hvad bety... Skulle det vara möjligt! Skall jag tro mina ögon! Är det ni! Verkligen ni!»
»Ja, det är jag,» svarade estländingen, som knappast kunde andas af förtjusning, »verkligen jag; men det är också ni, min välgörare, min räddare! — Detta fattiga rum! Store Gud, ni lider nöd, medan jag är rik och lefver i ett öfverflöd, men för hvilket jag likväl endast har er att tacka — nu kan jag dö nöjd, ty jag har återfunnit er och jag är så lycklig — så lycklig!»
Gubben nedsjönk utmattad på soffan bredvid målaren. Det dröjde en god stund innan man kom sig så vida före, att man å ömse sidor kunde afgifva nödiga förklaringar. Den forne kammartjenaren hade varit lyckligare än den förre husbonden. Han var nu egendomsegare och låg i stora affärer, som beredde honom stora årliga inkomster, hvarmed han genom den största sparsamhet och klokhet immerfort förökade sina kapital. Resultatet af detta möte blef pro primo, att herrarne gingo ut tillsammans och förtärde en läcker supé, den estländingen betalade, och till tacksamhet hvarför målaren proponerade brorskål med sin extjenare, och pro secundo, att herrarne dagen derefter lemnade Stockholm för att begifva sig till en större landtegendom, som ligger nio mil utom Roslagstull och den vår artist fann vida trefligare än alla de villor och palats tillsammantagna, han sett på Italiens jord. Följande julafton erhöll estländingen till julklapp en tafla, föreställande det nattliga uppträdet på Rådmansö för åtta år sedan. Nyårsaftonen derpå fick målaren ett skriftligen uppsatt och behörigen dokumenteradt testamente på all den qvarlåtenskap, estländingen kunde hafva efter sin död. Sålunda lefde de båda vännerna i det intimaste förhållande några år, till dess dödens hand sönderslet vänskapsbandet. Men det var ungdomen och icke ålderdomen som då skördades. Aftonen efter begrafningen stod estländingen ensam i sin sängkammare och såg på den öfver sängen hängande taflan. Hans blick irrade länge från det ena partiet till det andra: den döda gumman som låg der i sängen, hunden som sträckte sig der på golfvet, målaren som satt der vid spiseln. Slutligen utropade gubben med en sönderslitande stämma, i det han sträckte sina armar mot taflan:
»Der — der allt hvad jag älskat!»
*
Källa: Project Runeberg ·