Sida 132
Två vänner
blanklädersskorna i valsen eller polkan. Med ett ord, apslägtet triumferar på mensklighetens bekostnad.
En och annan gång, ehuru högst sällan, träffar man dock sådana figurer, mot hvilka civilisationens omnämnda hyfvel bräcker sitt eggjern. Dessa tjurskallar framgå ohjelpligt sin bana på sitt eget hårdnackade sätt, fullkomligt döfva och blinda för grinet, som kring dem utvecklar sin myggdans. Det är tvänne dylika original, som äro hjeltarne i följande korta berättelse.
För några år sedan hade Stockholms samtlige källarkunder mycket att orda om tvänne äldre herrar, som dagligen besökte några af hufvudstadens källarsalar.
Båda voro f. d. åldermän, den ene i det vällofliga hofslagareembetet och den andre i det likaledes vällofliga vagnmakareembetet. Som de lefvat under de s. k. goda tiderna, hade de hvar för sig samlat så mycken förmögenhet, att de nedlagt sin rörelse och för återstående dagar lefde ett sorgfritt lif af räntan på det lilla kapital de egde.
Men hvad var det som källarkunderna om dem hade att förtälja? Jo, att man under en tid af tjugu år beständigt sett de tvänne åldermännen tillsammans utan något annat sällskap än hvarandra. Men icke nog dermed. Man hade, som sagdt är, sett dem, utan att någonsin ha hört dem vexla ett enda ord hvarken med andra, eller, hvad som var än besynnerligare, med hvarandra. Troget följdes de åt öfver torg och gator med händerna bakpå ryggen, men tysta som de murar, emellan hvilka de vandrade, ja, de hugnade icke ens hvarandra med en blick. Hvarje eftermiddag på slaget sex stannade de framför källaren Hamburger Börs och funderade några sekunder, hvarefter de gingo in och slogo sig ned vid det närmast dörren stående bordet. Kyparen nalkades dem genast med tvänne små supar odestilleradt bränvin, tvänne metvurstbitar, tvänne kringlor och tvänne glas svagdricka. Kännedomen om de säkra kundernas vanor hade gått från källarmästare till källarmästare, från kypare till kypare, under loppet af ett fjerdedels sekel. De intogo suparne, nöpo en bit af metvursten och kringlan samt tömde svagdricksglaset, hvarefter de på en gång uppstodo, närmade sig disken, upptogo hvar sin tjocka, gammalmodiga plånbok, betalade utan att fråga hvad de voro skyldiga, och gingo sina färde, lika stillatigande som de kommit. Nu fortsattes vandringen uppåt Drottninggatan till Barnhuskällaren, hvilken
Källa: Project Runeberg ·