Sida 137
Peter Myndes backe
Det var klockan tio på aftonen. På Norrbro strömmade en mängd af folk, mest af de bättre klasserna, herrar och damer, hvilka under dessa händelserika tider såsom åskådare och åskådarinnor öfvervoro scenerna på Stockholms gator. Det faller af sig sjelft, att någonting så ovanligt som dessa gigantiska militärdemonstrationer mot barfotade hamnbusar, hvilka ej voro försedda med andra vapen än sina infernaliskt hvisslande läppar, skulle erbjuda hemska uppträden och reta nyfikenheten till förvånande grad. Också utgjordes det ojemförligt största antalet af de utevarande af åskådande, under det att aktörerna, med undantag naturligtvis af den beväpnade styrkan, voro högst få.
Alla sträfvade åt Södermalm, ty man visste, att ett tumult derstädes börjat, och att det följaktligen var mycket att bekika och många roligheter att vänta.
Bland de promenerande befann sig en liten familj, bestående af trenne personer, innerligt dyrbara för hvarandra. Det var en moder med sin son och dennes fästmö. Modern var en vördnadsvärd gestalt, hennes ansigte syntes lifvadt af den högsta ömhet och kärlek för de båda unga, som följde henne. På ynglingens kind brann tjuguårig lefnadslust i förening med den sällhet, som en ren kärlek skänker ett oförderfvadt hjerta. Flickans ljufva blick återspeglade en bild af den skönaste framtid, jemte en mäktig öfvertygelse både att kunna skapa denna lyckliga framtid och sjelf njuta deraf.
De märkte ej bullret omkring dem; de hörde ej slamret af i sporrsträck om hvarandra jagande adjutanter och ordonnanser, som ilade förbi dem. De tänkte endast på hvarandra och hade blott öron för de milda hviskningar, som öfver kyska läppar framburos ur kärleksfulla hjertan.
De tre personerna stannade på en af trottoirerna, och deras händer voro oskiljaktiga, liksom deras hjertan.
»Nu får inte mamma gå med längre,» sade ynglingen, »och inte heller du, Christine.»
»Inte längre!» ropade flickan; »vi få ju inte träffa hvarandra på flere dagar — du har ännu långt hem, och jag ville så gerna följa dig ännu ett godt stycke.»
»Men mamma törs inte så länge vara ute,» svarade han; »vinden blåser kylig ifrån Mälaren, och mamma är tunnklädd.»
Källa: Project Runeberg ·