Sida 139
Peter Myndes backe
»Du får ett mycket, mycket långt bref, men du skall lofva mig, Gustaf, att skrifva ett dubbelt så långt till mig. Du lofvar ju det?»
»Dubbelt, säger du... nej fyrdubbelt, så långt blir det, Christine.»
»Hvad det är rysligt ledsamt att nödgas resa från Stockholm... Ack, hvad dessa dagar varit korta!» .
»Christine, jag fruktar att hela vårt lif blir kort, ty lyckliga dagar kunna aldrig räcka länge.»
»Så får du inte säga, Gustaf.»
»Men om de också bli korta, hvad gör det, allenast vi få lefva tillsammans!»
»Lofva mig att inte alls gå ut på gatorna, medan det är så oroligt i Stockholm... Tänk om det skulle hända dig något!»
En trupp af Andra lifgardet marscherade i detsamma förbi med stormsteg, åtföljd af en skara sjömän och gatpojkar under hvisslingar och hurrarop.
Modern nalkades de unga tu. Ännu en afskedshälsning, några ord, några tårar — och ynglingen stod ensam, förgäfves bjudande till att genom den böljande massan kunna skönja en flik af de tvänne älskade varelser, som nyss lemnat honom.
Ack om de hade följt honom till Jerntorget! Om äfven der ett afsked dem emellan hade tagits, endast några minuter långt... några sekunder... då, ack då...
I Peter Myndes backe utanför Stadshuset gick det under tiden hett till.
Redan middagstiden, då det allmänt troddes att statsfången skulle afföras och då det visserligen utan fara för allmänna lugnets störande kunnat ske, helst om en tillräcklig militärstyrka blifvit uppstäld på den lilla sträckan mellan Stadshuset och embarkeringsstället, redan då förde nyfikenheten, och säkerligen äfven önskan att för den fångne uttrycka sitt deltagande, en stor mängd menniskor till Stadshuset och Peter Myndes backe, hvarest en föga stark vakt skarpladdade i folkets åsyn.
Efter två à tre timmars förlopp skingrade sig folkskaran till största delen, men på eftermiddagen och aftonen samlade sig åter större massor i samma trakter.
Som vanligt, var det några pojkar ur den lägsta folkklassen som började ofoget med hurrarop och stenkastning,
Källa: Project Runeberg ·