Sida 152
Skattsökaren.
fruktade att spökena, hvilka lika ogerna som andra äro husvilla, då skulle flytta in i huset, vände han döförat till, något som han bittert fick ångra.
En julnatt drömde han, att han var inne i lusthuset, der han, till sin stora öfverraskning, fann samlade sin mor, som dött för tjugu år sedan, och sin mormor, som aflidit tjugu år före henne, samt en hel mängd andra och vida mer bedagade qvinliga ascendenter, dem han måhända hört talas om, men helt begripligen icke förr varit i sällskap med. De gamla fruarna, uppsträckta i sina helgdagstoaletter, olika från olika tidehvarf, sutto kring kaffebordet, som måtte ha varit lika i alla tider, och drucko på bit, såsom det brukades, innan man började misshushålla med sockret. De talade mycket om mycket, trots allt hvad man påstår om grafvens eviga tystnad; men det som mest tycktes ligga de hedersgummorna på hjertat var en skatt på Gud vete icke hur många hundra tusen riksdaler, hvilken skulle ligga förvarad under grundmuren till stenhuset.
Samma dröm hade registratorn nyårsnatten, och sedermera, vakande eller sofvande, drömde han om ingenting annat än om sina ärbara och hederliga oldmödrar och om den ännu hederligare skatten. Han blef underlig till mods, betraktade med allt dystrare blickar sitt gamla stenhus och fann slutligen, att det var alldeles för dyrbar grund för ett stenhus med bara bottenvåning.
Hvilka strider registratorn utkämpat inom sig, innan han fattat sitt beslut, känner man ej; men icke litet förvånade blefvo grannarne, när en dag arbetsfolk började nedrifva den gamla stenbyggningen. Det hette visserligen, att registratorn ämnade bygga ett nytt och större hus; men hvarför begagnade han sig icke af de gamla murarna, som kunnat bära minst fyra våningar? Och hvarför lät han, sedan murarna nedrifvits, bända upp den ena grundstenen efter den andra? Alla ansågo honom för förryckt, och de, som icke trodde på drömmar, hade nog rätt deri.
Hvad som slutligen och till det yttersta stegrade grannarnes och arbetsfolkets nyfikenhet, det var att så ofta en grundsten upptogs, och hvilket aldrig fick ske utan i registratorns närvaro, den gamle mannen då med rastlös och feberaktig ifver brukade undersöka det ställe der grundstenen legat och derefter alltid syntes så bedröfvad och hjertängslig, liksom hade han på det grymmaste blifvit sviken i sin förväntan.
Källa: Project Runeberg ·