Sida 167
En firad och eftersökt gäst
och redan samma dag han kom hade stadens köpmän en större aftontillställning för honom, der det gick hett till under sköldarne. Köpmannen från hufvudstaden var, ehuru en af börsens furstar, dock icke en af dem som ser småstadskrämaren öfver axeln. Han drack brorskål med en af de förmögnaste och mest ansedda, och ehuru han icke gick lika långt hvad de öfriga beträffade, intog han icke desto mindre alla genom detta sätt att vara, som man endast förvärfvar sig på Stora sällskapet i Stockholm. Hans skål dracks, himlen vete hur många gånger, och det knäcktes lika många halsar på champagnebuteljer som det fanns halsar att tömma dem. Hela sällskapet följde honom hem till gästgifvaregården, och utanför hans fönster uppstämde fyra unga brädhandlare en serenad till hans ära. Den högtärade gästen hade den artigheten att bjuda alla sina nya vänner upp till sig på en sängfösare, hvarvid man fick tillfälle att beundra de dyrbaraste toalettpjeser, alla af silfver, och kontrollerade, det förstås. Skulle väl chefen för en större handelsfirma fara land och rike kring med nysilfver! Sedan man fått sina sängfösare och det i flere omgångar, begaf sig en hvar hem till sitt, görande med benen det vanliga korstecknet, hvilket anses för en lemning från den katolska tiden och som, trots Upsala mötes beslut, bibehåller sig envist ännu i dag.
Följande morgon samlade sig sällskapet för att ånyo begifva sig till gästgifvaregården, der de ämnade öfverraska sin högtärade gäst på sängen och derefter taga honom med sig på en större frukost hos borgmästaren, hvilken, aftonen förut hindrad att göra bekantskap med lejonet från Stockholm, nu önskade se honom hos sig. Men just som de skulle gå in genom porten till gästgifvaregården körde ut derigenom en vanlig bondvagn med parhästar. Några personer sutto deri, och bland dem igenkände man genast länsmannen.
»Hvad! Hvad nu!» ropade en af sällskapet. »Hvad är det för en som sitter bredvid länsman?»
»Himmel, han liknar,» ropade en annan, »han liknar... nej, det är inte möjligt, inte möjligt...»
»Ack, det är inte blott möjligt, utan säkert!» svarade den som satt bredvid länsmannen och hvilken, till allas fasa, icke var någon annan än den högtärade gästen från gårdagen. »Jag måste resa, mina hedersvänner! Så är det,
Källa: Project Runeberg ·