Sida 175
Herr Nathanael.
»Är det meningen att fylla igen brunnen också?» frågar han, nästan med gråten i halsen.
»Dricksvattnet blir bättre när man kastar ostronskal i brunnen,» försäkrar frun.
»Var det ostronskal det här?» frågar mannen med sin vanliga jemmerton.
»Det var sämre än ostronskal, det vet jag nog,» svarar frun, »men det fick gå i brist på bättre. Emellertid ser du, min gubbe, att jag inte är så oäfven i naturalhistorien, och det skall nog bli bra, bara du inte stör mig i mina forskningar.»
Hela den dagen satt mannen vid brunnen och tittade i den; men som den var mycket djup, så såg han ingenting i den, icke ens sin bedröfvade bild, hvilket kanske varit någon tröst.
Ingen dag gick förbi att icke den stackars naturforskaren måste bevittna någon ny scen af förödelse. Än såg han en marmozetta med sin unga familj jagas på porten för att lik en tiggerska med sina ungar ströfva omkring i den vida verlden; än såg han en myrslok fly för en antänd halmknippa, som husmodern obarmhertigt kastat efter flyktingen; än såg han frön af den största sällsynthet strös ut på marken och upplockas af så simpla djur som sparfvar och steglitsor.
Han fann nu att han genom att gifta sig begått ett stort misstag, fruktade att hans lyckliga dagar tagit slut, och han begret sitt sorgliga öde.
Så hade det fortgått ett helt år, då han en natt väcktes af ett ljud, som han, trots sina studier i naturalhistorien, icke kunde bestämma till hvad species det hörde. Slutligen kom han underfund med att det kom från något som han förut icke haft bland sina samlingar, nämligen från en liten späd varelse, hans förstfödde son.
Han stod en stund spetsande öronen och med tillbakahållen andedrägt. Derefter skyndade han att sjelf bära ut en låda insekter för att ge rum åt en vagga.
»Nå,» hviskade hans hustru i hans öra, »tror du att det finns ett så vackert exemplar bland Vetenskapsakademiens alla samlingar? Tro mig, min vän, det der är bästa och säkraste sättet att få sitt namn odödligt här i verlden.»
Herr Nathanael nickade medgifvande och såg för innerligt belåten ut.
Källa: Project Runeberg ·