Sida 176
Herr Nathanael.
»Jo jo, min gubbe,» fortfor frun, »det vore bättre om du och de andra tokarne till naturforskare mer tänkte på sådant der, än att uppstoppa vilda djur och lägga missfoster i spritflaskor.»
Nathanael började ändtligen finna, att de saker, åt hvilka han förr egnat sin kärlek, endast voro tomma surrogat för de ömma föremål han nu hade att lefva för. Familjen ökades med flere barn, och herr Nathanael blef allt mer öfvertygad derom, att han nu först begynte lefva.
Han började nu odla köksväxter i sin stora trädgård och utbytte till och med sina utländska Gallinaceæ mot vanliga hederliga höns, och så blef han omsider sjelf från ett torkadt species ur naturalhistorien förvandlad till en lycklig och gagnande familjefader. Ja, han fick en sådan leda för naturalhistorien, att han icke ens deltog i det första skandinaviska naturforskaremötet, som i början af 40-talet hölls i Stockholm. »Han gaf odödligheten hin för dödlighetens fröjd,» såsom det heter i visan.
*
Källa: Project Runeberg ·