Sida 183
Ett hemskt minne.
dödsfall sett och helsat på den unga frun ute på gatan. Hon hade då varit i sällskap med en ung herre, men som icke var hennes man, och jag hade särskildt lagt märke till, att hon vid det tillfället visat ett ansigte vida mer gladt och strålande, än när jag såg henne tillsammans med mannen.
Kort derefter sammanträffade jag med enklingen och skyndade att beklaga honom för den djupa, oersättliga förlust han lidit. Han förklarade sig tacksam för mitt deltagande; men jag trodde mig märka, att han var mer orolig än lidande, mer ängslig än sorgsen, och ju mer jag, med anledning deraf, fixerade honom, desto skyggare syntes han. Min blick besvärade honom på det högsta; också undvek han mig alltid, när vi sedermera någon gång händelsevis möttes.
Snart hörde jag, att S** hastigt realiserat sin förmögenhet och lemnat landet, utan att någon af hans närmare bekanta visste hvart han begifvit sig. Hemska rykten började löpa kring om honom och hans förhållande till sin aflidna hustru, men försvunno snart spårlöst i hvirfveln af de händelser, som inom ett större samhälle alltid hopa sig på hvarandra.
Det var samme S** jag mötte, i Köln och Hamburg. Att han äfven vid dessa tillfällen tycktes vilja undfly mig, bevisar att han ännu förföljdes af något, som han icke kan undfly, det onda samvetet. De flesta brott, liksom de flesta dygder, känner ej verlden, och ändå är hvad den känner tillfyllest, åtminstone hvad de förra beträffar.
*
Källa: Project Runeberg ·