Tillbaka Read Runeberg

Berättelser 7. Taflor och berättelser. Del 2

Originalsida 186
Originalsida 186
Originalsida 186
Originalsida 187
186–187

Sida 186

Ett omnibusäfventyr

Slussen,» tillade hon och hoppade ur vagnen med en grace värdig den, som illustrerar en generals baler.

Invaggad i de ljufvaste drömmar, åkte vår lycklige magister ända fram till Slussen, der han ämnade stiga ur, för att ila till mötes nästa omnibus, som väntades från Ladugårdslandet. Vid det bestämda hörnet skulle han afvakta den sköna anförvandten till så många förnämiteter och fortsätta en bekantskap, hvilken så godt som ifrån skyn fallit öfver den hänryckte lärde. Men vid det han satte foten på fotsteget, kom han att föra handen till en liten bröstficka som han hade utanpå sin rock och i hvilken han efter sitt uppstigande i vagnen hade stoppat sin portemonnä för att ha den till hands, när nästa polett skulle lemnas. Denna ficka fann han nu alldeles tom. Han letade i andra fickor, letade öfverallt, men förgäfves. Han meddelade kusken och gossen, som sitter bakpå, sina bekymmer. Begge ryckte på axlarna, misstänkande att portemonnän blifvit stulen under färden, och de fritogo icke ens den unga damen, som magistern uppgaf sig ha talat med, enär det icke vore första gången herrar blifvit i omnibusar bestulna af dylika damer.

Ett förfärligt ljus uppgick för den lärde. Han erinrade sig, att han vid ett tillfälle i sin lycksalighet tryckt den skönas hand till sitt bröst och sålunda sjelf visat henne raka vägen till bröstfickan. Men hur kunde han väl också föreställa sig, att en så liten hand kunde ha så långa fingrar! »Äfven jag har ett dyrbart minne af er», hade hon vid afskedet yttrat, den afgrundsanden! Men den gången talade hon sanning, ty minnet bestod af minst femtio riksdaler kontant, utom den splitternya portemonnän och ett litet plån med reseanteckningar, gjorda mellan Upsala och Stockholm, kanske ovärderliga. Den stackars magistern angaf saken för polisen, men återbekom hvarken det ena eller det andra. Det enda som någorlunda tröstade honom var, att den der qvinnan uselt prononcerade latin, ty han hade alltid varit af den tanken, att en menniska, som icke kan latin, svårligen kan vara annat än ett sämre väsen.

*

Källa: Project Runeberg ·