Sida 205
Natur och Konst.
men det mimiska och plastiska undgick oss ej. Björkman utvecklade hela det ofantliga förråd på de stora tragiska gester som gjort hans lycka i landsorten. Han svängde som en förtviflad med begge armarna, han stötte, liksom med en dolk, än åt sitt eget bröst, än åt hennes. Vi sågo generalskan blekna, studsa och taga det ena steget baklänges efter det andra. Men när den förtviflade älskaren gjorde min af att vilja fatta den förtviflade älskarinnan om lifvet, liksom för att med henne kasta sig i diket vid vägen, hvilket för tillfället fick gälla för en brusande ström, då tog damen, trots sin något matronlika korpulens, till flykten och Björkman efter henne med halsen långt framsträckt och armarna mot höjden.
Det tycktes bära af som åt ångbåten, under en oafbruten munterhet från vår sida, och Ekström var räddad. Kort derefter och just i grefvens tid återkom grefvinnan. Jag tillbragte de angenämaste stunder i detta älskliga hem, till dess ringklockans ljud från ångbåten manade mig till uppbrott.
Åter ombord, möttes jag af Björkman.
»Nå?» frågade jag.
»Medea har krupit ned i salongen,» underrättade han triumferande, »hon såg i mig djefvulen eller sig sjelf, och konsten har besegrat naturen.»
*
Källa: Project Runeberg ·