Sida 218
Barnhusbarnen.
Barnhusbarnet med latinska grammatikan närmade sig. Det var en åttaårig gosse med obeskrifligt vackert och intelligent ansigte. Läraren förhörde honom i syntaxen, och lärjungen gjorde fullkomligen reda för sig, men långt ifrån med den besvärade och gråtmilda ton, som gifvit anledning till den bekanta skolversen: »Grammatica latina lär gossarne att grina.»
Läraren klappade gossen på hufvudet, hvarefter den lille latinaren återvände triumferande till sin plats, der han med vanlig rastlöshet ånyo började plugga på sitt latin. Några månader derefter blef min vän magister T** befordrad till en annan lärarebeställning.
»Nå, hur är det med din lille latinare på Frimurarbarnhuset?» frågade jag, en dag mötande magister T** på gatan.
»Den stackars gossen har nu fått lägga bort sitt latin, efter hvad jag hört,» svarade T**.
»Så godt var det.»
»Det är likväl stor skada, när medfödda anlag ej få utveckla sig,» menade T**.
Jag kunde icke underlåta att draga på mun åt min vän, som sjelf var en ifrig latinare. Lättheten att lära språk kan vara medfödd; men påståendet att medfödda anlag finnas för att lära ett dödt språk, är onekligen något komiskt. Ödet hade dock beslutat, att den lille latinaren skulle få utveckla sina anlag, antingen de nu voro medfödda eller ej.
En förmiddag, ungefär ett halft år efter det min vän magister T** lemnade sin lärarebefattning vid Frimurarbarnhuset, stannade en medelålders man med allvarligt, men mildt utseende, vid det stenhus som bildar norra hörnet af Malmtorgs- och Nya Kungholmsbrogatorna. Han hade nämligen, just som han skulle gå förbi detta hus, råkat se upp mot dess fönster, hvarifrån några barnansigten tittade ned på gatan. Mannen smålog mot dessa ansigten, hvilka äfven i sin ordning smålogo tillbaka. Det var i synnerhet en gosse som ådrog sig hans uppmärksamhet genom sitt fina och vackra anlete, och denne, som nog märkte, att han var hufvudföremålet för den vänlige mannens blickar, kastade slängkyssar åt honom. Sedan mannen en stund på detta sätt njutit af barnens glädje, gaf han dem en afskedsnick och fortsatte sin väg. Men kommen till Gustaf Adolfs torg,
Källa: Project Runeberg ·