Sida 225
En midsommarsboll
som med flata handen gaf den uppåtvända delen ett kraftigt slag, ofta med den verkan, att den sofvande vaknade och sprang upp, förföljande fredsstöraren och liqviderande med foten, men allt under största sämja och munterhet.
Men roligast var det naturligtvis bland ungdomen. De flesta af Storängens ungherrar beskådade med uttryck af beundran en vacker, adertonårig flickas ovanliga färdighet att kasta boll både på höjden och längden. Denna flicka var enda dottern i nyssnämnda borgarfamilj. När bollen ilade mot höjden, var det som följde hon med den ett stycke på vägen, och när den kom ned igen, tycktes hon flyga emot den. Qvinnor, när de befinna sig på en plats utan fara, likna lössläppta fålar på en äng. De äro alltid naturliga då, och i det naturliga ligger skönheten, liksom snillet ligger i det enkla.
Bland dem som beundrade den smidiga och sprittande flickans behagfulla rörelser, var en ung man, hvilken nyligen och utan sällskap kommit från Ladugårdsgärdet, men nu stannat på landsvägen ett godt stycke från de kastande. Den unga flickan kastade, som nämndes, äfven på längden och då till en kavaljer, som, stående på andra sidan af samma väg, mottog bollen och skickade den tillbaka och så åter. Det var vid ett sådant tillfälle som bollen flög miste och i ögat på åskådaren från vägen, och det med sådan styrka, att denne icke kunde qväfva ett utrop af smärta.
»Min Gud, hvad har jag gjort!» ropade flickan och ilade till stället; »det var mycket illa af mig, gör det mycket ondt?... Förlåt, förlåt mig, goda herre!... O, min Gud, om jag förderfvat ert öga!»
»Så har jag alltid ett qvar,» svarade småleende den unge mannen; »den milda försynen
Källa: Project Runeberg ·