Sida 251
Bara några ord
af den der älsklingsrätten, och hon hoppades på en klarare panna och ett mildare ord. Men i stället sköt han tallriken ifrån sig.
»Hvad är det nu?» frågade hon.
»Du har väl sjelf lagat till det här, kan jag känna?» sporde han.
»Men hvad fattas? Hvad är det för fel?»
»Åh, just ingenting. . . Hvad som helst är godt nog åt mig.»
»Jakob!»
En rörande sorgsenhet blandade sig med förebråelsen i hennes röst, och när hon nämnde hans namn, runno tårarna utför hennes kinder. Herrn tyckte ej om tårar; de besvärade honom alltid, i synnerhet när han var vid dåligt humör. Han uppsteg derför, tog hatten och lemnade rummet.
Men ju längre fram på förmiddagen, desto mindre nöjd blef han med sig sjelf. Morgonens tilldragelse framstod allt bjertare för honom och gjorde honom orolig. Han sökte likväl urskulda sig, det förstås.
»Marie är för sjåpig, för ömtålig och misstyder alltid mina ord. Skall man då i sitt eget hus väga sina ord med guldvigt! Det är som skulle man räkna diamanter eller gå på ägg.»
Han kunde dock icke neka för, att hans ord ofta varit orsaken till de moln, som stundom drogo öfver hemmets himmel. Ju lugnare hans själ, ju klarare hans tanke, desto mindre tyckte han om sin roll i morgonens lilla drama.
Källa: Project Runeberg ·