Sida 252
Bara några ord
Ledsen öfver den smärta han förorsakat sin ömma, välmenande hustru, vände han åter hem. Vid sitt inträde hörde han barnen tala ovanligt sakta i barnkammaren. Han lyssnade, men hörde ej sin hustrus röst. Ängslig inträdde han i sängkammaren, der han fann sin hustru liggande med tillslutna ögon och ansigtet så blekt, att han ovilkorligen ryste till. Han tviflade en stund på att hon andades, och hur lättades icke hans bröst, när han såg hennes häfva sig.
»Marie,» yttrade han med ömhet.
Ögonblickligen skildes de befransade ögonlocken och hon blickade upp något förvirrad. Han böjde sig ned och kysste hennes bleka läppar, och liksom rörda af en elektrisk gnista flögo hennes armar kring hans hals.
»Att du skall må så illa!» fortfor han med samma ömma uttryck i rösten.
»Det är bara mitt sjuka hufvud,» svarade hon, »men jag har sofvit och det är bättre nu. Jag visste inte att det var så sent,» tillade hon oroligt, »jag fruktar middagen inte är färdig än!»
Hon sökte resa sig, men han hindrade det.
»Bry dig inte om middagen,» sade han, »den kommer nog i sinom tid. Om du känner dig det ringaste opasslig, så ligg hellre stilla. Värker ditt hufvud mycket?»
»Ja.»
Men uttrycket i hennes röst var icke mera sorgset. Den bleka färgen började öfvergå i en varmare, och de nyss så matta ögonen fingo sin glans. Hvilken helande kraft i hans ömma röst och välbetänkta ord! Och denna kyss, den hade ilat utefter hvarje nerv som en dallring. Det var nektar för den aftynande själen.
»Men nu vill jag gå upp,» yttrade hon och reste sig lifligt. Hon gick med stadiga steg, hvarje muskel hade fått
Källa: Project Runeberg ·