Sida 257
Tjugu fästmör och en egendom i Dalarne
saken allvarsamt och bland dem mamsellen i fruktboden. Hon var ute på jagt hela dagen, länge fruktlöst, men påträffade slutligen sitt villebråd vid ett gathörn.
»Så har jag er då ändtligen!» ropade hon andtruten.
»Kors, lefver du än?» frågade fästmannen.
»Lefver jag,» upprepade fästmön; »hvarför skulle jag inte lefva?»
»Derför att jag trodde du var död,» förklarade fästmannen.
»Nå, när ska det bli bröllop af?» frågade fästmön.
»När jag väl sålt min egendom,» svarade fästmannen.
»Jaså, den der egendomen i Dalarne?»
»Javisst, visst är den i Dalarne.»
»Det skulle vara roligt att se den der egendomen i Dalarne,» menade fästmön.
»Res dit!» tillrådde fästmannen; »vi ha den ypperligaste jernväg mellan Gefle och Falun.»
Efter detta kärleksfulla råd vänder fästmannen sin brud ryggen och försvinner, utan att sedermera låta sig afhöra hvarken i den ena eller andra boden. Det temligen grofva skämtet kostade emellertid några af de stackars flickorna deras konditioner, dem de sagt upp, i hopp att snart bli gifta, och det blir för dem en varning att hädanefter icke vara allt för godtrogna mot friare, i synnerhet sådana som ha egendom i Dalarne.
*
Källa: Project Runeberg ·