Sida 25
2. Jernbäraren
fötter. Från den ståtliga hyllans flaskor och porslinsmuggar störtade flöden af öl och bränvin. Alla krigets fasor tycktes denna afton ha stämt möte inom Blå dukens åldriga draperier.
Under detta tumult i det yttre rummet voro de trenne gästerna i det inre i ganska stor förlägenhet. Jäger och Dahl fruktade på det högsta att på något sätt bli inblandade i en affär, som kunde föranleda kallelse och stämning inför Kungl Poliskammaren, enär osäkert vore, huruvida berörde myndighet ville antaga deras berömvärda kärlek för folklifvet såsom giltigt skäl för deras vistande på ett så illa kändt ställe, helst de nyss sjelfva varit hjeltar i en dylik lek.
Jernbäraren stod med armarne i kors och betraktade småleende sina båda kamrater i olyckan.
»Kan man inte komma ut genom detta fönster?» ropade Dahl, i det han började undersöka fönstret, som befanns så smalt, att om också hufvudet lyckligtvis kunde komma ut, den öfriga kroppen bestämdt stannade innanför, hvarmed man omöjligen kunde vara belåten.
»Hur i Guds namn skola vi bära oss åt för att komma ur detta hål?» frågade slutligen, med en orolig blick på jernbäraren, Jäger, som likaledes förlorat tålamodet.
»Åh bevars,» svarade jernbäraren, »det är väl inte kinkigare för herrar gesäller att stå inför Pontius Pilatus än för annat hederligt folk.»
»Inte kinkigare?» genmälde Dahl. »Jo, ganska kinkigt ändå.»
»Och hvarför det, om jag får fråga?»
»Hvarför? — Jo, våra slägtingar, våra fästmör —»
»Gesällers slägtingar och fästmör äro väl inga kammarherrar och hofdamer heller!»
»Skaffa oss ut, karl, och det på ögonblicket, så framt du ej —»
»Tyst, bror!» afbröt honom Jäger. »Endast du, Axelson, kan hjelpa oss ur klämman — jag bedyrar vid min heder, att vi utsätta oss för många ledsamheter, om vi måste parera polisen!»
»Det finns blott ett enda medel att komma härifrån,» förklarade jernbäraren, »och den kuren duger nog, så vida ni inte äro lika rädda om skinnet som om anseendet.»
»Och detta medel?» frågade Jäger och Dahl på en gång.
Källa: Project Runeberg ·