Sida 274
Fröken Lohm
inträdande betjenten anmälde, att någon i tamburen genast ville tala med »nådig generalen».
»Man får vänta till jag spisat,» svarade generalen.
Betjenten gick, men återkom snart med blekt ansigte och berättade, att man icke ville vänta tills »nådig generalen» spisat samt att det stod vakt utanför huset, det s. k. Pechlinska huset på Blasieholmen.
»Jag reser mig icke från bordet förrän jag slutat min middag,» förklarade Pechlin, visserligen med blekare ansigtsskiftning, men med stadig röst.
Men i detsamma visade sig i matsalen en gardesofficer med blottad värja. Då reste sig generalen, yttrade ej ett ord, men tryckte händerna på sina af ängslan förstummade slägtingar, kysste sin tolfåriga systerdotter på mun och följde officeren såsom fånge, skäligen misstänkt för delaktighet i Gustaf III:s mord.
Såsom minne af sin beskedliga morbror, den hon sedan aldrig återsåg, förvarade fröken Lohm en liten tafla af silke, hvilken, sydd af hennes mor, hängt i morbror Pechlins förmak.
Man tillbjöd gumman husrum öfver natten, och rörd ända till tårar, antog hon tillbudet, dock med förbehåll att få betala när hon kunde. Men som hennes hundar voro ostyriga, lade hon sig ej, utan satt hela natten på en stol med ett vaksamt öga på sina älsklingar, dem hon tidt och ofta lexade upp.
»Att lilla Fina, som är ung och obetänksam, inte vet hur hon skall skicka sig på främmande ställe, det undrar jag mindre på. Men att Bella, som är äldre och förståndigare, skall bära sig åt så der... tyst Bella, ligg stilla, Bella! Annars får Bella inte se Gustaf Wasa och inte heller Kalifen i Bagdad!»
Följande dagen lyckades man få en egen bostad åt den stackars gumman och dit man lät flytta hennes bohag, bland annat tre gammalmodiga, men vackra byråar, fast med tomma lådor, allt fragment af ett länge sedan brutet välstånd.
När hon skulle gå och taga afsked, yttrade hon:
»När jag en gång får råd skall jag köpa mig lockar af hår, ty garn är just inte lämpligt. De ska bli mörkbruna, ty jag har haft det vackraste mörkbruna hår och såg inte heller så illa ut för resten,» tillade hon, kastande en blick i spegeln.
Källa: Project Runeberg ·