Sida 275
Fröken Lohm
»Har det aldrig fallit fröken in att gifta sig?» frågade någon på skämt.
»Nej,» svarade gumman; »skaffa mig en karl på halsen! Bevare mig Gud! Han skulle börja med att slå ihjel mina stackars hundar.»
Fina och Bella voro de enda hon tycktes lefva för, men de voro ju också de enda som hyllade sig till henne, och deras tillgifvenhet hade gått uti arf i hvem vet huru många led af samma fyrfotade slägte! De voro också de sista hennes hand smekte, när döden slutligen vaggade in den gamla korsdragerskan i evig ro.
Under hennes barndoms vagga hade likväl, såsom hon sjelf yttrade, en öm moder utbredt de tätaste mattor för att skydda sin älskling. Kunde väl denna mor drömma om att detta barn, som hon icke vågade låta vinden flägta på, skulle på sin höga ålderdom behöfva söka skydd i en vedbod mot höstnattens regn och kyla!
*
Källa: Project Runeberg ·