Sida 36
5. Testamentet
»Lefver du än, fader Axelson?» ropade han, skjutande en stol intill jernbäraren; »det var inte i går jag såg dig, men tänkt på dig har jag många gånger.»
»Ondt krut förgås inte så lätt,» svarade Axelson dystert; »men en gång stryker det med ändå.»
»Mins du när vi åto ärtmjölspannkakor tillsammans på Blå duken?» fortfor Jäger. »Jag spelte inte hofslagargesäll så illa heller, fast du, ditt falköga, såg igenom förskinnet — — men stå inte der rak som en jernstång — inte orkar jag bära dig till stolen.»
»Tack, herr häradshöfding, jag orkar nog stå en så kort stund — får så mycket längre hvila sedan.»
»Hur mår din Anna? Är hon gift än? Eller ligger du ännu som en pudel och vakar vid hennes tröskel, din lurifax?»
Jernbärarens sträfva, bleka ansigte flammade upp i högrödt vid dessa ord, men blef ögonblicket derpå gult som vax.
»Är du sjuk, min vän? — Hvad kommer åt dig? Jag känner inte mer igen dig.»
»Jo jo men; man förändras allt med tiden — — jag hade en bön till häradshöfdingen, ty fast vi inte varit så mycket tillsammans, känner jag er för en hederlig man.»
»Visst kommer du något olägligt, min vän, ty jag skall resa i morgon bittida; men är det mycket angeläget, sofver jag gerna en timma mindre på natten för att tjena en gammal bekant — du bar en gång ett sönderslaget ansigte för min skull — tro mig, jag har inte glömt det än.»
Jernbäraren tog upp ett paket och lade det framför Jäger på skrifbordet.
»Detta paket,» sade han, »innehåller en summa penningar, stor nog för en sådan som jag — det är besparingen af tjugu års träget arbete — jag har svettats mycket derför — ack! jag gjorde det så gerna — — denna penningsumma lemnar jag i ert förvar.»
»I mitt förvar? Har du inte något säkrare ställe för dina penningar? — Jag är fattig som en kyrkråtta — — i går sökte jag ett lån i Banko-Diskonten, men fick lång näsa.»
»Om ni också gick och tiggde, skulle jag hellre lemna mina fyrkar till er än till någon annan.»
Källa: Project Runeberg ·