Sida 54
Tvänne systrar
deltog deruti, fick jultiden af rektorn, som uppbar liqviden af sterbhuset, sex skilling för hvarje gång han var med om en sådan. Det var en ganska lycklig stund, när man, med sin lilla kontrabok i handen, närmade sig rektorns kateder och fick ut allt på en gång.
Men jag hade fått veta — huru, minnes jag ej — att sterbhusen betalade för hvarje liksångare tolf skilling, fast hälften deraf sedan urminnes tid räknats till rektorns sportler. Jag meddelade min upptäckt åt kamraterna. Det uppstod en stark jäsning bland skolungdomen, och jag fick det ärofulla, men farliga uppdraget att inför rektorn personligen framföra allas klagan och yrka på reform.
Trysén, fruktansvärd i åminnelse, var den tiden rektor för S:t Clara trivialskola, om hvilken skola här också är frågan. Han var kort, undersätsig, kraftfull, med friskt, rödglänsande ansigte och yfvigt silfverhvitt hår, så långt man kunde minnas tillbaka en af de menniskor som aldrig varit barn, utan blott mer eller mindre gammal, en bister vintersol med sin ring af snömoln. Så ofta denna sol visade sig i öster eller bland ungdomen, var det som om snö fallit på telningarnas blad och grenar, och småskogen böjde sig darrande.
För öfrigt en ypperlig skolföreståndare och administratör, egenskaper som likväl icke mycket uppskattas af skolungdomen.
I spetsen för trettio sångare instälde jag mig framför den fruktades kateder.
»Herr rektor!» började jag modigt, jag hade ju trettio tappre bakom mig; »jag har hört att sterbhusen ge tolf skilling åt liksångare per man.»
»Hvaba!» röt rektorn med en ljungande blick, i det han höjde högra handen.
Denna hand, som aldrig gjorde en åtbörd förgäfves, var med skäl fruktad. Den drog med minst femton fingrars kraft, och om den hade samlat allt det hår, den dragit ur generationers hufvuden, skulle dess egare dermed kunnat stoppa alla sina madrasser och följaktligen sträcka ut sina åldriga lemmar på en evig ungdom.
Jag visste mitt öde, men skyndade att tillägga:
Källa: Project Runeberg ·