Sida 6
1. Blå duken
nog svärta ned sig mot det tjocka sot, som låg utbredt deröfver och med hvilket smink hans händer likaledes voro öfversmetade.
Hans följeslagare bar blott ett lärftsförkläde, skiftande af många slags färger och liknande en rättskaffens färgargesälls. Båda buro svarta läderkasketter, djupt nedtryckta öfver pannan.
De ord, de med hvarandra vexlade, voro dock icke särdeles befryndade hvarken med härden eller kypen.
»Det är inte utan en viss oro,» sade färgaren, »jag följer dig på dessa lustvandringar. Tänk om någon kände igen oss der vi stå raklånga framför disken för att betala vår kostliga förtäring! När jag nyss såg, hur det lyste i Rejsens källarfönster, kände jag mig verkligt sugande. Finkelsupen och dubbelölet i all ära, för att inte på förhand lofsjunga den vanliga krogsyltan, porfyren lik till utseende och kanske äfven till smak, men det säger jag dig, min hedersbror, att det fordras minst en butelj champagne för att försona gommen och strupen med de lidanden, som vänta dem båda.»
»Skymfa inte Blå duken, min bror, innan du lärt känna fru Strömqvist och hennes ärtmjölspannkakor,» svarade smeden, »jag försäkrar, att du ska bli fullkomligt mätt.»
»Mätt? — Det är jag längesedan och det på hela härligheten — det fördömda förklädet snärjer in benen på mig, och kallt är det, så att hin håle kunde frysa näsan af sig.»
»Din dagdrifvare! Den arbetsdrägt du bär borde stämma ditt sinne för allvarsammare betraktelser. Hvad skulle du väl säga, om du till alla delar nödgades spela den roll, du åtagit dig i afton? Föreställ dig att du ligger på knä vid en isvak, sysselsatt med att skölja garn och lärftstycken, sedan du nyss förut stekt dig framför kypen — aj! — Jag vrickade foten ur led på den satans träskon! — Vänta tills jag får skrapa undan snön — jag skall väl ha mig en snufva till på halsen, innan jag ger mig, kan jag väl tro.»
»Månn tro det, du kropp af jern, du själ af Dannemora stål! Finner du då sent omsider hur galen du är! Den, som vill studera folklifvet, bör åtminstone kunna gå på träsko utan att vricka foten.»
»Alldeles falskt, min bror! Ty i sådant fall vore ett studium ingen ansträngning, som det likväl måste vara för oss, förvekligade af uppfostran och vana. Gifve Gud, att
Källa: Project Runeberg ·