Sida 7
1. Blå duken
våra mödrar, i stället för att insvepa sina barn i skinn från hufvud till fot, hade varit så kärleksfulla och rullat oss i snödrifvan hvarje vintermorgon, så hade vi inte behöft, som barn, plågas af frossa och skarlakansfebrar och som män misshandlas af obarmhertiga skräddare för våra dyrbara tulubbers skull I»
»Riddare af städet och blåsbälgen! Jag ger dig tusan! Jag går hellre i borgen för dig i Bankostatens Enke- och Pupillkassa, än jag går med dig till Blå duken. Bror! Jag är alls ingen romanhjelte, jag är en förnuftets menniska, jag är förste kontorist på ett grosshandelskontor; du tjenstgör i hofrätten. Jag tål hvarken hofrätten eller folklifvet, så stora motsatser till hvarann de än kunna vara.»
»Din tok, du pratar dumheter, men du tänker bättre än du pratar. Att kunna spela en annan roll än sin egen smickrar alltid menniskan. Jag känner hoffröknar, som ännu vid fyrtio år skryta af att de vid tjugu års ålder spelat bondflickor så förträffligt och förvillande, att verlden inte kunnat tro annat, än att de hela sitt lif mjölkat kor och gått i vall med fåren.»
»Det är godt och väl att vara färgargesäll som jag; men jag älskar ingen lyx i kulörer — jag vill inte vara en vandrande regnbåge i tjugu graders köld. Sjelfva himmelen kan inte framvisa en sådan. Finns det ingen hyggligare restauration än Blå duken, som vi kunde gå in på?»
Utaf ofvan anförda samtal mellan de tvänne vintervandrarne finner man, att de endast till det yttre tillfälliga skalet voro handtverkare. Hvad kunde således vara anledningen till deras utevaro i en smällkall vinterqväll, så föga tjenlig för romantiska äfventyr? Hvarför buro de en sådan förklädnad och hvad kunde dessa »bättre mans barn», som det heter, ha att beställa med Blå duken, hvilken, att döma af den ena personens utsago, måste vara en af dessa så kallade syltkrogar, hvarpå Stockholms stad den tiden var så rik?
Den som vill studera menniskor har snart fulländat sin kurs inom salongerna, der menniskor sträfva att uppoffra sitt eget skaplynne för att, så mycket sig göra låter, likna hvarandra. Man visar sig och talar med mask för ansigtet, och sällan eller aldrig tager man af sig masken, hvilken slutligen växer fast både vid ansigtet och själen.
Källa: Project Runeberg ·