Sida 145
Lunds universitet. Karolinska universitetet i Lund
A. Spole, sedermera professor i Upsala, hafva varit de förnämste af universitetets förste lärare. -- Dess verksamhet afbröts redan 1676 till följd af det pågående kriget med Danmark, hvars mest afgörande slag utkämpades utanför Lund. Kriget slöts genom freden i Lund 1679; men det syntes länge ovisst huruvida högskolan skulle komma att återupprättas. Då detta omsider skedde, 1682, var det endast tre af de forne professorerna som återvände, och det hela byggdes på andra grundvalar. Största förtjensten af högskolans återupprättande tillkommer Winstrups efterträdare såsom biskop i Lund, C. Hahn, den man, som framför andra bidragit till Skånes försvenskning, samt universitetets inflytelserike kansler Erik Lindsköld, som varit utsedd till dess förste eloquentiae professor. Det var ej utan svårigheter, som återupprättandet utverkades hos den stränge rikshushållaren Karl XI. Universitetets stora jordegendom hade af honom indragits till kronan, och det första vilkoret för högskolans återupprättande blef, att kostnaderna så litet som möjligt skulle betunga den svenska staten. Till nödtorftigt underhåll anvisades tiondemedel af skånska socknar, förut anslagna till äldre bildningsanstalter i Lund, samt en obetydlig qvarlefva af det forna jordagodset. Oegennyttigt afstod biskop Hahn till universitetet den af tvänne skånska härad utgående biskopstionden. Mot slutet af Karl XI:s regering anvisades ytterligare några mindre inkomster från de skånska provinserna. Konungen skänkte derjämte en boksamling, den gripenhielmska, och upplät det forna Lundagårdshus, lundabiskopens forna residens, till universitetsbyggnad. Dittills hade domkyrkan och dess kapell samt en liten närbelägen byggnad användts till föreläsnings- och konsistoriisalar. Vetenskapliga institutioner hade icke funnits, och det dröjde ännu länge, innan behofvet deraf tillgodosågs. Antalet lärostolar vid det återupprättade universitetet inskränktes väsentligt i strid mot konstitutionernas föreskrift: 2 teol. professorer tillsattes i st. f. 4; juridiska och medicinska fakulteterna erhöllo hvardera 1 ledamot, och den filosofiska räknade nu till en början blott 4 ledamöter. Småningom ökades väl lärarnas antal, men universitetets utrustning förblef ända in i 19:de århundradet af torftigaste slag, till förfång ej endast för dess många lönlösa lärare, hvilka med skäl en gång nämndes »den ömkansvärdaste tiggareparade ibland de öfriga stater i riket», utan för högskolans förkofran i hennes helhet. -- Med spillrorna af det, som räddats undan förhärjelsen, började återuppbyggandet under Halms, Papkes, A. Stobaeus' och M. Nordemans nitiska och insigtsfulla ledning. Universitetet hade nu mist sin öfvergångskarakter; alla dess lärare voro svenskar, och med ifver fullföljdes af dem försvenskningsarbetet. Högskolans betydelse härvid var afgörande: genom der fostrade prester och ämbetsmän infördes svensk odling och nationalkänsla i Sveriges sydligaste landskap. Detta var den förnämsta frukten af universitetets verksamhet under dess första halfsekel. Slutet af det karolinska tidehvarfvet blef åter bekymmersamt för lärosätet i Lund. Krigets bördor hvilade tungt äfven på lärdomens idkare. Pest och farhågor för fiendens inbrott vållade under åren 1709--1713 åtskilliga längre afbrott i högskolans verksamhet. Karl XII:s långa vistelse i Lund 1716 och 1717, då hjeltekonungen stundom besökte akademiska föreläsningar och disputationer, är visserligen ett lysande minne i universitetets häfder; men de deraf följande bördorna af inqvartering och dess vapenskrammel voro ingalunda till fromma för de vetenskapliga sysselsättningarna. Konsistoriella tvister, ekonomiska brydsamheter och stundom återkommande utbrott af den akademiska ungdomens otämda råhet i seder fortforo att hämma högskolans verksamhet. Den mest framstående af Lunds professorer under Karl XII:s tid var Anders Rydelius, af samtiden högt skattad såsom lärare, vördad för sin ädla karakter och i Sveriges lärdomshistoria oförgätlig derför att han, bildad i Cartesius' filosofiska skola, »först lärde filosofien tala svenskt tungomål». Rydelius' lärareverksamhet räckte ett godt stycke in i Frihetstiden. Dock hade förhållandena förbättrats, då han såsom universitetets prokansler slutade sin bana, så att han fick upplefva den karolinska högskolans första blomstringsperiod. Kring honom hade uppvuxit ett yngre slägte, hvars bildning hade sina rötter i det karolinska tidehvarfvet, och som gjorde lärosätet heder: juristen Nehrman-Ehrenstråle, naturforskaren och läkaren Kilian Stobaeus, universitetets förste professor i naturvetenskap (»physica experimentalis»), Linnés lärare, hvilken denne betecknat såsom egande »ett makalöst genie», orientalisterna Henrik Benzelius och Joh. Engeström, hvilkas namn äfven utomlands voro kända, och som båda blefvo prokanslerer vid universitetet. En stor förtjenst af lärosätets uppblomstring under de första tiotalen af Frihetstiden tillkom universitetskanslern, den i tidehvarfvets politiska historia ryktbare Karl Gyllenborg, som väsentligt bidrog till den ökade freqvensen. Lärjungeantalet steg under hans tid hastigt till 500, och bland Lunds universitets lärjungar under Frihetstidens första skede möta namnen på många af dess sedermera ryktbara män: O. v. Dalin, Linné, N. Rosén v. Rosenstein och Johan Otter, såväl som partimännen C. Fr. Pechlin och Fr. A. v. Fersen. Nya lärareplatser inrättades; en början gjordes till vetenskapliga institutioner, och försök gjordes att hjelpa universitetet ur det ekonomiska trångmål, hvari det arbetade. Blomstringstiden blef dock af kort varaktighet. Ingen af Gyllenborgs efterträdare som kansler verkade så som han till universitetets förkofran. En af dem, den egenmäktige partidespoten Palmstierna, hade ett alldeles motsatt inflytande. Studentantalet sjönk småningom åter och uppnådde under början af 1760-talet icke antalet af 200, hvilka nästan alla voro skåningar. Vid den tid, då universitetet firade sitt första 100-års jubileum (1768), befann det sig i ett afgjordt tillbakagående. Framstående lärare egde universitetet visserligen ännu vid denna tid i den berömde historikern Sven Bring-Lagerbring, som jämte Andreas Rydelius var universitetets största namn under 1700-talet,
Källa: Project Runeberg ·
