Sida 164
Lutherburg ...
olika uppfattningar och tolkningar; men å andra sidan hade ock några teologer framkommit med sådana framställningar af den lutherska nattvardsläran, som om den lärde, att ett s. k. kapernaitiskt, eller groft sinligt, ätande och drickande egde rum i nattvarden. Det resultat, som framgick ur striderna och som fått sitt uttryck i konkordieformelns bestämningar, innebar ett fullständigt fasthållande af den ursprungliga lutherska åskådningen i afseende på nattvarden och hvilade på den lutherska sanning, som sedermera ofta åberopats i kommande lärostrider, att det ändliga kan i sig upptaga det oändliga. I sammanhang med nattvardsfrågan upptogs frågan om Kristi gudomliga naturs närvaro i den menskliga, hvilken af konkordieformeln besvaras med framställande af läran om »communicatio idiomatum» l. egenskapernas gemenskap i Kristi person och detta i motsats mot den dualistiska uppfattning, för hvilken Calvin anklagades. Till grund för konkordieformelns framställning i denna punkt ligger en skrift De duabus naturis in Christo af Martin Chemnitz, obestridligen den främste dogmatikern inom lutherska kyrkan under reformationstiden.
Under det tidehvarf, som närmast följde efter konkordieformelns affattande och samtliga lutherska bekännelseskrifternas förenande till ett helt i konkordieboken af år 1580, fattade de lutherske teologerna sin uppgift såsom hufvudsakligen bestående uti att bevara och försvara den rena bekännelsen. Derjämte sökte man dels systematiskt ordna dogmerna, dels utveckla det dogmatiska systemet i alla dess enskilda delar. På grund af den renlärighetsifver, som utmärkte tidehvarfvet, och hvilken man icke kan frånkänna vare sig formalism eller förkättringslust, har tidehvarfvet blifvit kalladt ortodoxismens. Öfver mängden af teologer höjer sig den ädle, varmhjertade Johann Gerhard (d. 1637) såsom den främste af detta tidehvarfs kyrkolärare; i sitt stora dogmatiska arbete Loci communes theologici, fullbordadt 1621, visar han sig vara en värdig efterföljare af Chemnitz. Den förmedlande riktning, hvars målsman Melanchthon varit, fortlefver dock inom den lutherska kyrkan och får under denna tid en framstående representant i Calixtus, professor i Helmstädt, hvilken derför ock kallats »Melanchthon redivivus». På grundvalen af den apostoliska trosbekännelsen samt de 5 första århundradenas ekumeniska läror ville han och hans själsfränder, med bortseende från de väsentliga åtskilnaderna, åstadkomma enhet emellan lutheraner, reformerte och katoliker. Så uppkom den s. k. synkretistiska striden (af Grek. synkretismos, förening emellan olika partier), hvilken äfven sträckte sig till Sverige och der egde betydande målsmän i biskoparna J. Matthiae i Strengnäs och J. Terserus i Åbo. En insats af förblifvande värde gjorde Calixtus i den lutherska läroutvecklingen, då han med klarhet och kraft framhöll, att sedeläran icke finge förbises för »troslärans skull. Bland lärostriderna under denna tid bör för öfrigt uppmärksammas den emellan Giessen- och Tübingenteologerna förda i frågan om Kristi s. k. förnedringstillstånd (kenosis), hvilken strids betydelse hufvudsakligen kan sägas hafva legat deri att den i icke ringa mån banat väg för en sannare uppfattning af Kristus såsom menniska. I sin ensamhet, men inom den lutherska kyrkans sköte, uppbyggde den djupsinnige och fantasirike skomakaren från Görlitz Jakob Böhme (d. 1624) sin teosofiska lifsåskådning, i hvilken det etiska allvaret väl är omisskänligt, men i hvilken verldsutvecklingen förklaras panteistiskt.
På ortodoxismens tidehvarf följer pietismens. Den rörelse, som i kyrkohistorien bär detta namn, må hafva utöfvat inflytande på andra områden af det kyrkliga lifvet, i afseende på lärans utveckling saknar den positiv betydelse. Philipp Jakob Spener (1635--1705), hvilken betraktas såsom rörelsens upphofsman, ehuru oförnekligt är, att i synnerhet den senare pietismen högst väsentligt skiljer sig från honom, fasthöll troget vid kyrkans bekännelse. De senare pietisternas likgiltighet för läran kunde uppenbarligen vara af endast negativ betydelse. Pietismens dogmatiker voro för öfrigt betydligt underlägsna särskildt den man, som i främsta ledet mot pietismen förde kyrkans talan, nämligen den fromme och kunskapsrike Valentin Ernst Löscher (d. 1749). Samma likgiltighet för ett utprägladt lärobegrepp kännetecknade ock den ur lutherska kyrkans sköte framgångna herrnhutismen, för hvilken i läran allt samlade sig kring bekännelsen till Kristi försoning genom blodigt lidande och död på korset. -- Deremot måste i det hänseende, hvarom här är fråga, stor betydelse tillerkännas würtembergske teologen Johann Albrecht Bengel (d. 1752), upphofsmannen till den s. k. bibelteologiska riktningen inom lutherska kyrkan. Bengels exegetiska arbeten, i främsta rummet hans Gnomon Novi testamenti, hafva varit befruktande för utvecklingen af den lutherska läran, i synnerhet som Bengel, ehuru han söker omedelbart utgå från skriften, i allt väsentligt visar sig stå på luthersk grund. Den heliga skrift betraktar han ur frälsningshistorisk synpunkt eller såsom innehållande en Guds rikes utvecklingshistoria. Åt de eskatologiska frågorna egnar Bengel, liksom efter honom hela den bibelteologiska skolan, en särskild uppmärksamhet. Hans skrifttolkning har med skäl blifvit kallad realistisk. Särskildt gäller detta tolkningen af profetiorna.
Under sin tidigare utveckling tager den lutherska dogmatiken föga hänsyn till tidens filosofiska sträfvanden. Förhållandet skulle dock, såsom man kunde vänta, sedermera blifva ett annat. I slutet af 18:de årh. framträder en af den tidens filosofi påverkad rationalism inom den lutherska kyrkan. Det är den engelska deismens på tysk jord omplanterade principer, som framkallat denna s. k. vulgära rationalism. Man fasthåller tron på Guds försyn och pligten att bevisa kärlek, men saknar öga för och förnekar trons mysterier. Kristus är väsentligen en dygdelärare. Hans uppståndelse enligt skriften förnekas. Det menskliga förståndet är högste domare i trossaker. Af denna vulgärrationalism voro tidens teologer mer eller mindre besmittade. En af de mest betydande af
Källa: Project Runeberg · ·
