Sida 165
Lutherburg ...
nämnda riktning var Johann Salomon Semler, professor i Halle (d. 1791), särskildt känd för sin ackomodationsteori, enligt hvilken Kristus i sin lära lämpat sig efter sin samtids falska föreställningar, hvarför hvarje senare tid har till uppgift att i hans lära utsofra den väsentliga sanningen med bortskiljande af slagget. Till samma riktning hörde bland många andra Paulus, professor i Heidelberg (d. 1851), känd för sina förment naturliga, men i sjelfva verket högst onaturliga förklaringar af de bibliska undren. Mot vulgärrationalismen kämpade den s. k. supranaturalismen, fasthållande vid en öfvernaturlig uppenbarelse, men utan rätt förstånd på den principiella motsatsen emellan de båda mot hvarandra stridande religiösa åskådningarna. Kants kritiska filosofi samt den filosofiska spekulation, som efterföljt Kant, bilda genom grundlighet och allvar en skarp motsats till den föregående rationalismens ytlighet. Denna ytlighet blottades genom Kants kritiska undersökning af den menskliga kunskapsförmågan. Både genom denna sin kritiska undersökning och genom sitt kraftiga framhållande af viljelifvets betydelse kan Kant sägas hafva utöfvat inflytande äfven på den teologiska spekulationen. Sådana inflytelser spåras äfven från filosofiska system, som följt efter Kants. Men i samma mån som panteismen i dessa gör sig gällande, i samma mån framträder ock deras oförenlighet med kristendomens teistiska lifsåskådning. Den hegelska panteismens konseqvenser hafva med skärpa utdragits och på teologiens område tillämpats i synnerhet af David Friedrich Strauss (d. 1874), hvilken för öfrigt i sitt arbete »Das leben Jesu» (1835) hyllar en mytisk uppfattning af Jesu lif. Från panteistiska element kan icke ens den berömde teologen Schleiermachers (d. 1834) ståndpunkt frikännas. Denne, som egentligen tillhörde den reformerta församlingen, har dock haft betydelse äfyen för den lutherska dogmatiken dels genom sitt kraftiga framhållande af det religiösa lifvet och det kyrkliga samfundet såsom i erfarenheten gifna verkligheter lika väl som andra dylika, dels i afseende på den teologiska vetenskapens planmässiga förfarande eller metod. Från Schleiermacher kan för öfrigt den s. k. förmedlingsteologien sägas hafva utgått, hvilken åsyftade en förmedling emellan kyrkoläran och den filosofiska spekulationen. Denna riktnings förnämste representanter hafra varit Karl Hase och Richard Rothe, hvilken senare framträdt med en teosofisk kristendomsuppfattning.
Under de senaste årtiondena har inom den lutherska kyrkan en lifskraftig konfessionel sträfvan gjort sig gällande. Den har egt till bundsförvandt den grundliga exegetiska forskning, som efterträdt F. Chr. Baurs (d. 1860) och den s. k. Tübingenskolans tendentiösa bibelkritik. Nära den konfessionella riktningens män stå bibelteologerna J. T. Beck (d. 1878) och J. Chr. K. von Hofmann (d. 1877). En säregen ståndpunkt har intagits af dansken N. Fr. S. Grundtvig (d. 1872), enligt hvilkens åsigt den gamla dopbekännelsen, eller det s. k. apostoliska symbolum, är den kristna kyrkans egentliga grundlag och lösen samt en högre norm än den heliga skrift. I motsats till de samtidens teologiska sträfvanden, som förbise den kyrkliga bekännelsens vigt och betydelse, har den konfessionella riktningen, till hvilken höra H. Martensen (d. 1884), G. Thomasius (d. 1875) samt Sartorius, Frank m. fl., velat ett återupplifvande af den ursprungliga lutherska bekännelsen, men icke ett reproducerande af den äldre dogmatikens mekaniska och ohistoriska uppfattningssätt. Fastmera har den uppgiften fattats i sigte att låta ett historiskt, organiskt och etiskt betraktelsesätt genomtränga och beherska läroframställningen och detta i full öfverensstämmelse med lutheranismens egen ande. -- Om den lutherska kyrkans författning se Kyrkoförfattning. Rörande särskildt den svenska kyrkans författning, förvaltning och gudstjenstordning se derjämte bl. a. Biskop sp. 577--579, Ecklesiastikdepartementet, Församling, Kommun, sammansättningar på Kyrko-, Pastorat. E. J. K.
Lutherstiftelse, Den norske, stiftades 1868 med ändamål att på ortodox grund främja kristlig upplysning och kristligt lif i Norge. För detta ändamål verkar stiftelsen genom att sprida kristliga skrifter, utsända bibelbud och efter förmåga understödja äfven annan kyrklig verksamhet för den inre missionen samt genom att mottaga och förvalta penningebidrag för fattiga, kristligt sinnade och begåfvade ynglingars utbildning till prester eller skollärare i kyrkans tjenst. Stiftelsen, hvilken i början verkade som en komité, består sedan 1881 af föreningar, som slutit sig till den och understödjer den med minst 1/10 af hvarje förenings årliga inkomster. Dess angelägenheter skötas af en styrelse, bestående af 12 i eller nära Kristiania boende personer, hvilka väljas af den hvart tredje år sammanträdande generalförsamlingen. Denna sistnämnda består af styrelsens medlemmar samt deputerade från de enskilda föreningarna, som slutit sig till stiftelsen. Stiftelsens inkomster utgjorde 1883 77,400 kr. Åren 1873--82 hade stiftelsen utgifvit skrifter i mer än 3 mill. exemplar.
Lutningsanlag. Se Anlag, väg- o. vattenb.
Lutningsvinkel, matem., kallas den vinkel, hvilken en rät linie eller ett plan gör med någon linie eller något plan, som vid en viss undersökning är af hufvudsaklig betydelse, t. ex. horisontal-linie eller horisontalplan. Stundom begagnas dock lutningsvinkel i alldeles samma betydelse som vinkel. Så talar man t. ex. om lutningsvinkeln emellan tvänne godtyckliga linier eller plan. Jfr Inklination 1. G. E.
Luton [ljutön], stad i engelska grefskapet Bedford, i en vacker dal nära Leas (en biflod till Thames) källa. 23,959 innev. (1881). Halmflätning.
Lutra. Se Utterslägtet.
Lutrinae. Se Utterdjur.
Lutsalt, kem., detsamma som alkali (se d. o.).
Lu-tsju-öarna (korrump. Liu-kiu-; Jap. Riu-kiu-), ögrupp i Stilla hafvet, emellan japanska ön Kiusiu och kinesiska ön Formosa. Öarna äro till antalet 43, med en sammanlagd areal af 4,828
Källa: Project Runeberg · ·
