Sida 181
Lyby ...
djupt inskärande Hermoiska, den senare i den Kaystriska hafsviken. Deras rymliga floddalar utmärka sig genom en utomordentlig fruktbarhet och hafva det härligaste klimat. I berget Tmolos funnos fordom rika guldgrufvor, och äfven den derifrån kommande floden Paktolos, en biflod till Hermos, var ryktbar för sin guldförande sand. Till följd af dessa rika hjelpkällor var L. säte för en uråldrig kultur och intog tidigt en betydande maktställning bland de kringliggande landen. Sedan urminnes tid skall det hafva regerats först af Atyadernas och sedan af Heraklidernas herskareätter. I sitt historiska lidskede inträder det med Mermnadernas konungaätt omkr. 715 f. Kr. Bland konungar af detta hus äro i synnerhet Alyattes och hans son Kresus (Croesus) kända såsom kraftfulla herskare, under hvilka det lydiska riket nådde sin största utsträckning. Men då Kresus oförsigtigt började krig mot perserna, blef han i grund besegrad af Cyrus, och det underkufvade L. förvandlades till en persisk satrapi (546 f. Kr.). Det bildade sedermera en vigtig landsdel inom det seleucidiska, det pergamenska och slutligen inom det romerska riket. I det nuvarande turkiska riket motsvarar det en del af vilajetet (provinsen) Aidin. -- Det lydiska folket synes hafva tillhört en med karer och fryger beslägtad stam, måhända uppblandad med semitiska element. Under äldre tider voro lyderna ett krigiskt och tappert folk, men de persiske eröfrarna voro angelägna att i grund utrota den krigiska anden genom att förbjuda lyderna bruket af vapen och i stället uppmuntra dem till förvekligande nöjen. Veklig yppighet, hvartill för öfrigt landets rikedom innebar en stark frestelse, var också ett framstående karaktersdrag hos den senare tidens lyder. Handel och industri fortforo länge att blomstra, men för någon högre grad af bildning voro lyderna ej kända. Bland sköna konster idkades företrädesvis musiken, och en af den grekiska musikens tonarter bar namn af den lydiska. Inom religionsväsendet intog gudamodren Kybeles dyrkan, med sina vilda och larmande fester, ett framstående rum. Lydiens hufvudstad var Sardes (Grek. Sardeis) vid floden Paktolos på norra sidan om Tmolos. Bland öfriga städer märkas Magnesia (nu Manissa) vid floden Hermos (till skilnad från andra orter med samma namn vanligen betecknadt såsom »M. vid Sipylos»), Thyateira i norra och Hypaipa i södra delen af landet. Om de grekiska städerna (Smyrna, Kolofon, Efesos m. fl.) på L:s kust se Jonien. A. M. A.
Lydisk sten, miner. Se Kiselskiffer.
Lydisk tonart, den autentiska kyrkotonart, hvars grundton är f (se Kyrkotonarter). I Haeffners koralbok stå koralerna n:r 29 och 483 i lydisk tonart. A. L.
Lydit, miner. Se Kiselskiffer.
Lydos (Lat. Lydus), egentl. Joannes Laurentios, bysantinsk lärd, f. 490 i Filadelfeia i Lydien (deraf tillnamnet Lydos). År 511 kom han till Konstantinopel, der han först studerade aristotelisk och nyplatonsk filosofi, men sedermera inträdde i statstjenst och efter hand beklädde flere höga ämbeten. Förändringar i administrationsväsendet under kejsar Justinianus medförde dock hans fall (552). I stället erhöll han då en offentlig lärarebefattning vid den kejserliga högskolan och började vid öfver 60 års ålder en omfångsrik verksamhet såsom skriftställare. Till vår tid hafva, ehuru i stympadt skick, kommit tvänne om stor lärdom vittnande och delvis ur ej vidare befintliga källor hemtade skrifter på grekiska språket, den ena om den romerska magistraturen, den andra om det grekisk-romerska augural- och kalenderväsendet. En hufvudupplaga af dessa är utgifven af I. Bekker (Bonn 1837). A. M. A.
Lye, socken i Gotlands län, Gotlands södra härad. Areal 1,941 har. 320 innev. (1884). Annex till Alskog, Visby stift, Södra kontraktet.
Lyell [le'jel], Sir Charles, engelsk geolog, född d. 14 Nov. 1797 i Kinnordy i Forfarshire (Skotland), studerade juridik i Oxford, men förmåddes genom åhörande af Bucklands föreläsningar att egna sig åt geologien och blef 1832 professor i geologi vid King's college i London, hvilken plats han dock efter någon tid afsade sig. Genom studiet af Poullet Scropes »Geology of Central France» leddes han till att förbereda och utgifva Principles of geology (se nedan), hans hufvudarbete. Han företog vidsträckta resor såväl i Europa (äfven i Sverige, 1834, och i Danmark, 1836) som i Nord-Amerika, hvilket land han besökte två gånger (1841 och 1845). L. utnämndes till knight 1848 och till baronet 1864. Han afled i London d. 22 Febr. 1875 och begrofs i Westminster Abbey. -- Ehuru L. offentliggjort äfven många specialundersökningar af stort värde, ligger dock hans förnämsta betydelse i den allmänna riktning han gifvit geologien, i det att förnämligast han förfäktat de åsigter om de nu på jorden verkande krafternas betydelse för jordens utveckling, hvilka nu omfattas af det stora flertalet geologer. Ur den bittra striden emellan neptunisterna (Werner och hans skola) och vulkanisterna (Hutton, Playfair och deras lärjungar) om jordens utveckling framgick en förmedling af bägge partiernas åsigter, som fick sitt förnämsta allmänfattliga uttryck i Cuviers »Discours sur les révolutions du globe». Enligt denna mening skildes de olika perioder, i hvilka jordens utvecklingshistoria kan delas, från hvarandra genom våldsamma katastrofer eller revolutioner, genom hvilka icke blott de fysiska förhållandena helt och hållet förändrades, utan ock allt lefvande förstördes, så att hvarje ny period började med en ny skapelse, hvarigenom en helt och hållet ny flora och fauna uppträdde. De krafter, som varit verksamma under förflutna jordperioder, ansågos äfven vara af annan art än de nu verksamma och knappt bundna af samma lagar som nu. Mot dessa läror uppträdde L. och sökte visa, att samma krafter, som nu verka på jordskorpan, verkat äfven under förflutna jordperioder, och att de verka efter samma lagar. Derigenom att de verka under ofantligt långa tidrymder åstadkommas storartade resultat. Inga hela jorden omfattande katastrofer eller revolutioner hafva förekommit; dylika hafva alltid varit lokala. Lika litet har
Källa: Project Runeberg ·
