Sida 182
Lyby ...
en fullständig tillintetgörelse af floran och faunan någonsin egt rum. I det stora hela har en jämn utveckling försiggått från den tid, då den glödande, flytande jordkärnan bekläddes med en fast skorpa. Dylika åsigter om de nu på jorden verkande krafternas tillräcklighet att förklara de under jordens utvecklingshistoria försiggångna förändringarna (aktualism), ehuru redan förut framställda såväl af äldre författare som särskildt af Constant Prévost och v. Hoff, vunno dock egentligen först genom L. vidsträcktare spridning. Han framställde dessa läror med glänsande talang i sina berömda arbeten Principles of geology och Elements of geology, hvilka från 1830 utkommit i många upplagor och öfversatts på flere språk (i sammandrag äro de bearbetade på svenska af G. Lindström under titeln »Geologiens grunder», 1857; 2:dra uppl. 1859). I början motståndare till Darwins lära om arternas förändring, blef dock L. snart anhängare af densamma. I sjelfva verket kunna, såsom B. von Cotta anmärkt, L:s och Darwins åsigter anses såsom uttryck för samma åskådningssätt, eller lagen om den småningom skeende utvecklingen genom summeringen af enskilda verkningar. Jämte denna L:s hufvudsakliga verksamhet böra bland hans många andra arbeten nämnas hans klassifikation af tertiärsystemet, grundadt på Deshayes undersökningar öfver dess mollusker, berättelserna om hans resor i Nord-Amerika (Travels in North America, 1845, och Second visit to the United states, 1849) samt hans undersökningar om menniskans första uppträdande på jorden (Geological evidences of the antiquity of man, 1863), i hvilket sistnämnda arbete han på ett öfvertygande sätt visade menniskoslägtets höga ålder och samtidighet med en nu utdöd däggdjursfauna. Af särskildt intresse för Sverige äro hans undersökningar öfver hvad som kallats »svenska vallens höjning» (Proofs of a gradual rising of the land in certain parts of Sweden, 1835), som gjordes under L:s resa här (1834). Enligt dessa skulle Sverige höjas mest i n. och med aftagande mått ungefär till Kalmar, s. om hvilken stad ingen höjning kan spåras. L:s behandling af frågan samt de af honom angifna måtten för höjningen hafva ingått i nästan alla läroböcker. Nyare undersökningar, grundade på ett större iakttagelsematerial, hafva emellertid visat, att en nivåförändring visserligen eger rum, men hvarken så regelbundet eller i så stort mått, som L. trott sig finna. B. L-n.
Lyftarmring. Se Brusk.
Lyftkraft mek. Om en fast kropp nedsänkes delvis eller helt och hållet i en vätska, utöfvar denna på honom en tryckning, som är riktad lodrätt uppåt och benämnes vätskans lyftkraft. Enligt »archimediska principen» (se d. o.) är denna kraft lika stor med vigten af den utaf kroppen undanträngda vätskan. En kropp, hvars vigt är mindre än vigten af en lika stor volym af vätskan, nedsjunker så djupt i denna, att lyftkraften blifver lika med kroppens vigt. Så t. ex. väger ett fartyg lika mycket som den undanträngda vattenvolymen. Äfven luften utöfvar en lyftkraft på i densamma befintliga kroppar, så att dessas vigt blifver så mycket mindre, än hvad den skulle vara i lufttomt rum, som vigten af den undanträngda luften. Är kroppen lättare, hvilket t. ex. är händelsen med luftballongen, stiger han upp med en kraft, som är lika med skilnaden emellan båda vigterna. G. R. D.
Lygaeus Fabr., zool., ett slägte, hörande till skinnbaggarnas ordning (Hemiptera, Rhynchota) bland insekterna. Slägtet igenkännes genom långsträckt, tämligen platt kropp och något klubblika antenner, knappt hälften så långa som kroppen, samt derigenom att framvingarnas membran är försedd med 4 eller 5 långa ådror. Det utgör typen för en särskild familj, Lygaeidae, till hvilken höra bl. a. slägtena Pachymerus Lep., Geocoris Fall. och Pyrrhocoris Fall. Den vackra, svart- och rödbrokiga L. equestris L. träffas icke så sällan å torra backar och äfven andra lokaler i mellersta Sverige. O. T. S.
Lygdamis, forngrekisk envåldsherskare på ön Naxos under senare delen af 6:te årh. f. Kr. Ehuru sjelf af högättad härkomst, ställde han sig i striderna mellan aristokraterna och folkpartiet i spetsen för det senare. Det derigenom vunna inflytandet begagnade han för att understödja Peisistratos, då denne för tredje gången tillryckte sig enväldet i Athen. Till gengäld var Peisistratos honom sedermera behjelplig att förjaga sina motståndare och göra sig till envåldsherskare på Naxos (omkr. 540 f. Kr.). Han störtades af spartanerna 525 f. Kr. A. M. A.
Lygeum spartum Loefl., bot., tekn., ett i Spanien växande gräs, hörande till gruppen Phalarideae inom nat. fam. Gramineae Juss., hvilket utmärker sig för sina starka, sega strån, som användas till bindning, flätverk, mattor o. d. Linnés lärjunge Löfling, som reste i Spanien, synes hafva antagit, att detta gräs var de gamle romarnas spartum, enligt hvad artnamnet angifver, och ifrågavarande gräs har också blifvit kalladt »esparto-gräs». Det rätta esparto-gräset är dock Macrochloa tenacissima. Se Beklädnadsväxter och Macrochloa. O. T. S.
Lygnern, insjö på gränsen emellan Fjäre härad i Hallands och Marks härad i Elfsborgs län, omkr. 18 km. lång i n. ö. och s. v., och högst 2,5 km. bred, afflyter till Kungsbacka-fjorden af Kattegatt genom Rolfsån. På nordvestra sidan utbreder sig en på sjöar och mossar rik, föga bebygd skogstrakt, de s. k. Lygners vider.
Lyhundra. 1. Härad i Stockholms län, Mellersta Roslags fögderi och domsaga. Areal 28,703 har. 5,018 innev. (1884). Häradet omfattar socknarna Estuna, Lohärad, Malsta och delar af socknarna Söderby-Karl, Roslags-Bro, Husby-Lyhundra och Skederid. -- 2. Kontrakt i Upsala stift, består af de 6 pastoraten Väddö, Estuna, Söderby-Karl, Vätö, Roslags-Bro samt Lohärad med Malsta. Areal 64,820 har. 12,412 innev. (1884).
Lykabettos. Se Athen, sp. 1266.
Lykaios, Grek. (Lat. Lycaeus), binamn till Zevs med anledning af den dyrkan, som egnades honom på berget Lykaion i Arkadien (se Jupiter).
Källa: Project Runeberg ·
