Sida 215
Länd ...
icke kunna lemna bifall till en sådan åtgärd. Den svenska andelen af fonden uppgick vid 1884 års slut till 1,281,837:38 kr.
Längnum (Lägnum, Längjum, fordom Langhem), socken i Skaraborgs län, Viste härad. Areal 800 har. 380 innev. (1884). Annex till Tengene, Skara stift, Väne kontrakt.
Länkstång. Se Bråspel.
Länna. 1. Socken i Stockholms län, Frötuna och Länna skeppslag. Areal 13,528 har. 2,329 innev. (1884). L. bildar med Blidö ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift, Sjuhundra kontrakt. -- 2. Socken i Södermanlands län. Åkers härad. Areal 10,338 har. 1,116 innev. (1884). Annex till Åker, Strengnäs stift, domprosteriet.
Lännetär (F., »Vesterns dotter»), en i Helsingfors af en krets studenter från vestra Finland på svenska och finska utgifven skönliterär publikation, af hvilken 7 häften utkommit (1860--82). S. G. Elmgren, O. M. Reuter, J. J. Wecksell, K. E. F. Ignatius, R. Hertzberg m. fl. hafva lemnat bidrag till densamma.
Lännäs. 1. Socken i Örebro lan, Askers härad. Areal 9,851 har. 2,207 innev. (1884). L. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Strengnäs stift, Askers kontrakt. -- 2. Ytter-Lännäs, socken i Vesternorrlands lan, Boteå tingslag. Areal omkr. 28,790 har. 3,862 innev. (1884). Annex till Torsåker, Hernösands stift, Ångermanlands Östra kontrakt. Efter nuvarande presterskaps afgång skall Y.-L. utgöra eget pastorat af 2:dra kl. -- 3. Öfver-Lännäs, socken i Vesternorrlands län, Boteå tingslag. Areal 14,738 har. 986 innoev. (1884). Annex till Boteå, Hernösands stift, Ångermanlands Vestra kontrakt.
Länsa, sjöv. 1. Ur ett fartyg utpumpa allt vatten, som icke skall vara der. -- 2. Segla i hårdt väder undan vind eller med vinden på låringen. -- Länsa för topp och takel, att, oberoende af kursen, nödgas styra med vinden i hård storm och med alla segel bergade. L. H.
Länsbokhållare, tjensteman vid ett landskontor, landskamrerarens närmaste man och vid förfall för denne hans ställföreträdare. Honom åligger särskildt den å landskontoret förekommande revisionen samt upprättandet af den s. k. »landsboken», en årlig sammanfattning af alla till kronouppbörden för länet hörande räkenskaper. J. H.
Läns-cellfängelse. Se Fängelse.
Läns-enspännare, detsamma som enspännare (se d. o.).
Länsgrefve, dansk adlig värdighet. Se Grefve, sp. 1488.
Länsherre. 1. (Fornsv. laens haerra), under medeltiden i Sverige benämning på den högre af konungens ämbetsmän inom ett härad, under hvilken »länsmannen» lydde. -- 2. Den, som bortgifver ett län, i motsats till länstagaren l. vasallen. Se Länsväsende.
Länslasarett. Se Lasarett.
Länsman. 1. (Fornsv. laensmaþer,laensman), i Sverige under medeltiden en kunglig tjensteman inom hvart härad (eller skeppslag), hvilken det ålåg att vid tingen bevaka konungens rätt och utsöka de honom i brottmål tillfallande böterna. Jfr Bryte. -- 2. Lägre landstatstjensteman. Se Kronolänsman. -- 3. Detsamma som länstagare, vasall. Se Länsväsende. -- Om de norska lendermänden l. länsmännen se Herse.
Länsnotärie, tjensteman vid ett landskansli, landssekreterarens närmaste man och, i händelse af förfall för denne, hans ställföreträdare. J. H.
Länsstat kallar man en stat, som helt och hållet är grundad på feodalt länsväsende, så att sjelfva dess statsförfattning icke är annat än feodal länsförfattning. Se Länsväsende.
Länsstyrelse. Se Befallningshafvande, Landskansli och Landskontor.
Länsveterinär, af staten aflönad tjensteman, som har till åliggande att inom ett visst distrikt »utöfva närmaste inseendet öfver den allmänna och besörja den enskilda sjukvården bland husdjuren». Länsveterinärernas antal var 1885 32, nämligen 2 i hvarje af Kalmar, Värmlands, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jämtlands, Vesterbottens samt Norrbottens län samt 1 i hvarje af de öfriga länen. De tillsättas af K. M:t efter af Medicinalstyrelsen upprättadt förslag. Se Veterinär.
Länsväsende. Enligt äldre forskares åsigt uppkom länsväsendet genast vid de germanska folkens invandring och bosättning i det romerska rikets provinser, i det de invandrades konungar och höfdingar omedelbart efter eröfringen åt sina hirdmän utdelade jordagods såsom län med förpligtelse till krigstjenst. Denna åsigt är dock numera vederlagd genom de grundliga forskningar, som under loppet af de sistförflutna 40 åren på detta område blifvit anställda af G. Waitz och P. Roth. I synnerhet hafva den sistnämndes om stort skarpsinne vittnande arbeten »Geschichte des beneficialwesens» (1850) och »Feudalität und unterthanenverband» (1863) bidragit att utreda saken, och det är förnämligast hans åsigt, som framställes i det följande.
Länsväsendets vagga är det genom Klodvigs (481--511) och hans närmaste efterkommandes eröfringar grundade frankiska riket. Vid eröfringarna i Gallien tillföll det romerska kronodomänet med eröfringens rätt den frankiske konungen, som drog inkomsterna deraf och egde att efter behag förfoga öfver detsamma. Af sistnämnda rättighet begagnade sig ock Klodvigs efterträdare för att åt kyrkor, kloster samt verldsliga stormän och gunstlingar utdela jordagods med frälsefrihet (immunitet) och full eganderätt (såsom alodia) för innehafvåren; men något spår till egentliga förläningar med blott nyttjanderätt för innehafvaren (beneficia i detta ords häfdvunna tekniska betydelse) finnes icke före Karl Martels tid. Det betänkliga läge, hvari Karl Martel efter sin faders, Pipins af Heristall, död (714) fann det frankiska riket, hvilket då hotades af fullständig upplösning och undergång, har utan tvifvel föranledt honom att, efter de upproriskes kufvande och den frankiska riksenhetens återställande, till dennas framtida befästande förstärka sin hird (trustis dominica i den Saliska lagen; deraf antrustiones, hirdmän, hofmän på merovingernas tid) och till en del sprida den såsom ett sammanhållande nät
Källa: Project Runeberg ·
