Sida 216
Länd ...
öfver riket, i det han aflönade flertalet af desse hirdmän l. vasaller, såsom de dåmera kallades, med beneficia, d. v. s. förläningar af kronogods, belägna i olika delar af riket. Det fanns sedermera i det frankiska riket tvänne slags kungliga hirdmän l. vasaller, nämligen sådana, som hade sin varaktiga vistelseort och sitt underhåll vid hofvet (motsvarande den norska hirdens »bordfaste män»), och sådana, som försörjdes med län, der de voro bofasta (motsvarande de norske »laendermenden»). Detta af Karl Martel gifna föredöme följdes snart af hertigar, grefvar samt andra rika och mäktiga stormän. Deruti har man med all sannolikhet att söka länsväsendets upprinnelse. Det grundade sig på två faktorer: vasallitet och förläning (Lat. beneficium, hvilken benämning sedermera vek tillbaka för feudum).
Ordet vassus (af Kelt. gwas) betecknade ursprungligen den ofrie tjenaren, trälen. De huskarlar, hvilka såsom beväpnade följen ledsagade enskilda stormän på deras resor, voro också ända till 7:de årh:s utgång sådana ofria tjenare. Det var ursprungligen blott konungen, som hade en hird af fria eller halffria män, ehuruväl detta mera låg i sakens egen natur än grundade sig på någon konungen uttryckligt förbehållen uteslutande rättighet. Men under 8:de årh. började fria män, med vilkor att erhålla anständigt underhåll, förbinda sig att i alla sina lifsdagar göra en annan person all den tjenst, som anstod en fri man. Då började äfven ordet »vassus» erhålla en bättre betydelse och beteckna den frie trotjenaren. I denna bättre betydelse började det då äfven användas om de kunglige hirdmännen, de förut s. k. antrustionerna. Möjligen sammanhängde detta namnskifte med den ombildning, som Karl Martel, enligt hvad redan är nämndt, företog med den kungliga hirden. -- Vasallförhållandet inleddes genom en af den blifvande vasallen företagen »rekommendation» (commendatio in vassaticum), hvarigenom han hos sin blifvande herre (senior, seigneur) anhöll att blifva antagen till dennes vasall. Sedan detta beviljats, förband han sig med ed att troget tjena seniorn i alla sina lifsdagar, mot det att denne tog honom i sitt skydd och sörjde för hans anständiga utkomst. Blott om seniorn uraktlät sina pligter, var vasallen berättigad att bryta vasallförhållandet till honom. I stadgar från karolingernas tid uppräknas de fall, i hvilka vasallen var berättigad dertill. Ursprungligen voro omfånget och beskaffenheten af vasallens tjenstskyldighet icke närmare bestämda, men blefvo småningom fastställda genom häfd. Den bestod hufvudsakligen i vapentjenst och hoftjenst, och blott ridderlig tjenst (Fr. le noble service), förnämligast bestående i krigstjenst till häst, ansågs en vasall värdig. Öfver hufvud var hela vasalliteten ett förhållande af öfvervägande moralisk art, grundadt på ömsesidig pligtkänsla och i många fall erinrande om det romerska klientelet.
Ursprungligen var seniorn icke ovilkorligen skyldig att försörja vasallen med förläning af något gods; han kunde gifva honom underhåll vid sitt hof. Men det förra blef dock alltmer vanligt i den mån, som vasallernas anseende och anspråk växte. Sålunda uppkom med tiden en väsentlig skilnad emellan vasaller, fria män försedda med riddarelän, och ministerialer, d. v. s. halffria tjenare vid enskilda stormäns hof. Likväl innehades de förnämsta lakejsysslorna vid de kungliga och kejserliga hofven fortfarande af de högste riksämbetsmännen (ur sådana kungliga och kejserliga lakejsysslor hafva de tyska kurfurstevärdigheterna framgått). -- Då länet ursprungligen och i regel gafs såsom lön för vasalltjenst, blef deraf en naturlig följd, att det hemföll, då vasallförhållandet löstes genom vare sig seniorns eller vasallens död. Derför måste vasallen, om han öfverlefde seniorn och ville behålla länet, »rekommendera sig» hos hans arfvinge och söka ny bekräftelse, investitur, på förläningen. Detsamma måste iakttagas, om vasallen dog före seniorn och hans son ville erhålla hans förläning. Ny investitur måste alltså sökas både vid »tronfallet» (längifvarens död) och vid »länfallet» (låntagarens död), och detta bibehöll sig såsom häfdvunnen ceremoni, äfven sedan länen blifvit ärftliga. Man började dock snart nog gifva äfven s. k. »donationes in vitam», d. v. s. gåfvor eller förläningar på emottagarens lifstid, oberoende af gifvarens död; och äfven dessa inbegrepos ofta under den gemensamma benämningen »beneficia», af hvilka de i sjelfva verket utgjorde en särskild art. Äfven grefskapen och hertigdömena började snart betraktas såsom förläningar, och ordet förläning erhöll med tiden en allt större utsträckning och användning. Personer, som erhållit större förläningar, gåfvo af dem eller af sina alodier län åt personer, som åter voro deras vasaller och som sålunda blefvo deras egna länsherrars undervasaller, eller s. k. medelbara vasaller. Äfven hände ofta under de oroliga tiderna i det sönderfallande frankiska riket efter Karl den stores död, att jordegare för att finna ett skydd, som lagen och den offentliga myndigheten icke längre förmådde gifva dem, gåfvo sig till vasaller under någon mäktig storman, till honom afstående eganderätten till sin jordegendom för att af honom mottaga den såsom län. (Utan tvifvel tjenade dervid de kyrkliga prekarierna till förebild.) Sålunda uppstod den s. k. subinfeodationen med dess underförläningar (T. afterlehen). Af betydelse för länsväsendet blef äfven den frälsefrihet (immunitet eller »emunitas», såsom ordet vanligen skrefs under medeltiden), som alltid åtföljde gåfvor och förläningar af kronogods, och med hvilken voro förenade rättighet att inom det privilegierade området uppbära konungens andel i sakören samt en viss inskränkt domsrätt. -- I Frankrike började länen tidigt nog blifva ärftliga genom häfd, och vid den karolingiska ättens utgång (senare hälften af 900-talet) var deras ärftlighet redan häfdvunnen sed och allmän regel. Uti Italien, der de store verldslige kronvasallernas (vavassorernas) län tidigt de facto blefvo ärftliga, förklarades undervasallernas (välvassorernas) län ärftliga genom en stadga af kejsar Konrad II Saliern år 1038. I England infördes den ärftliga länsförfattningen af
Källa: Project Runeberg ·
