Sida 299
Magistratspredikan ...
öfverenskommelse. Den ene kunde också i vissa fall lägga sig emot den andres åtgärder, så t. ex. i fråga om tribunernas intercession. -- Magistratus indelades på flere sätt. Så hade man sådana med och utan imperium; de förre voro konsuler och pretorer samt deras ersättare (diktatorer, decemvirer, konsulartribuner). Vidare funnos högre (af högre rang) och lägre; de förre innefattade ämbetsmän med imperium och derjämte censorer. Slutligen hade man kuruliska och ej kuruliska. De förre fingo begagna sella curulis (se d. o.) och toga med purpurbräm (t. praetexta); de utgjordes af alla högre och dessutom af de kuruliske edilerna. -- Betjente åt ämbetsmännen voro af flere slag, nämligen scribae, skrifvare, lictores (se Liktorer), hvilka åtföljde endast sådana ämbetsmän, som hade imperium, viatores, ett slags vaktmästare, särskildt åt folktribunerna, praecones (härolder), som för allmänheten utropade ämbetsmännens befallningar och meddelanden, samt accensi, ett slags ordonnanser åt ämbetsmän med imperium. Dessa senare ämbetsmän hade rätt att genom liktorn låta kalla och hemta frånvarande personer till sig, medan en viator endast kunde användas att till ämbetsmannen framföra en närvarande. -- Under kejsaretiden bibehöllos de nämnda ämbetsbefattningarna, men med mycket olika befogenhet och under olika former. Så voro kejsarna sjelfva konsuler det ena året efter det andra, medan deremot andra personer blefvo konsuler för en del af året, så att i regeln konsulsvärdighetens innehafvare ombyttes hvarannan månad. Derifrån var öfvergången lätt till förlänande af blott konsulsrang. Äfven andra ämbeten begagnades såsom rangklasser. Deremot skapades nya, mera betydande ämbeten, såsom praefectus urbi, praefectus praetorio m. fl. Diocletianus (285--305) började omdaningen af det forna ämbetsväsendet, och under Konstantin den stores tid (306--337) blef denna fullbordad, så att i staten sedermera fanns ett fullständigt, i olika afdelningar ordnadt ämbetsmannastånd med en mängd till detta hörande betjente, dels i och för hoftjenst, dels för civila och militäriska befattningar med nya verksamhetsområden och namn. R. Tdh.
Magkatarr. Se Magsjukdomar.
Magkramp. Se Kardialgi.
Magkräfta. Se Magsjukdomar.
Maglarp (Maglerup), socken i Malmöhus län, Skytts härad. Areal 1,152 har. 722 innev. (1884). Annex till Trelleborgs stad, Lunds stift, Skytts kontrakt.
Magleby, socken på Amager, se d. o.
Maglehem, socken i Kristianstads län, Gärds härad. Areal 3,146 har. 1,278 innev. (1884). Annex till Hörröd, Lunds stift, Gärds kontrakt.
Maglerup. Se Maglarp.
Magliabecchi [maljabe'kki], Antonio, italiensk bibliograf, f. i Florens 1633, d. 1714, var till sitt 40:de år guldsmed, men förvärfvade sig på egen hand ett vidsträckt vetande och utnämndes 1673 till bibliotekarie hos storhertigen af Toscana. M. utgaf flere katalogverk och gamla arbeten samt brefvexlade med sin tids förnämste lärde (en stor del af hans bref utgafs 1745, i 5 bd). Det af honom samlade magliabecchiska biblioteket, som innehåller dyrbara handskrifter och äldre verk, testamenterade M. till storhertigen, hvilken skänkte det till staden Florens. Jfr Bibliotek, sp. 475.
Magma (Grek., knådbar massa, salva), geol., en till följd af stark upphettning och starkt tryck under närvaro af vatten smält eller upplöst mineral- eller bergartsmassa, ur hvilken de särskilda mineralbeståndsdelarna ännu icke hunnit utkristallisera. Massformiga, kristalliniskt korniga bergarter anses vara bildade af ett magma. Lavan ur nutida vulkaner framkommer i form af ett magma, ehuru naturligtvis olikt det, som kan hafva bildats på stort djup under jordytan och under högt tryck. E. E.
Magmun. Se Kardia.
Magna Charta, Lat. (Eng. The great charter, »det stora frihetsbrefvet» ; jfr Charta), är namn på en ryktbar urkund, hvilken betraktas såsom grundvalen för Englands statsförfattning. Konung Johan utan land, som 1199 besteg Englands tron, framkallade genom sitt tyranni ett allmänt hat såväl hos den till börden hufvudsakligen normandiska feodaladeln som hos den öfriga, angelsachsiska befolkningen, både prester och lekmän. Slutligen sammansvuro sig hans större vasaller (»baronerna») i norra England 1214, medan Johan var utomlands, att med svärd i hand tvinga honom till en högtidlig försäkran att respektera lagen och hans undersåtars friheter. En sådan försäkran var ingen nyhet i de normandiska envåldskonungarnas historia. Redan Henrik I hade i en »charta» af år 1100, som vid just nu ifrågavarande tid kom på tal och framdrogs såsom exempel, förbundit sig att dels ej fordra af kyrka och vasaller mera än bestående häfd bjöd, dels hålla i helgd »konung Edvards lagar», med hvilket uttryck förstods den urgamla rätt till personlig frihet och egendom, som rådt i det angelsachsiska riket. Johan försökte söndra sina fiender genom att ställa sig in hos den af honom förföljda kyrkan och derjämte slå vapnen ur sina motståndares händer genom påbud att trohetsed skulle afläggas till honom öfver hela riket och att hans vasaller skulle förnya sin hyllningsed. Men baronerna i norra England samlade en här och ryckte in i London (d. 24 Maj 1215), som slöt sig till dem. Då konungen öfvergafs äfven af sitt hof och sin familj, måste han i sin hjelplöshet med sitt sigill bekräfta baronernas fordringar, hvilket skedde d. 15 Juni 1215 på ängen Runnymede (nära Egham i grefsk. Surrey, mellan Windsor och Staines). Denna af Johan beseglade urkund fick sedermera namnet Magna charta. Hon är författad på latin och innehåller 63 artiklar. Hon är stödd på Henrik I:s »charta», bekräftar kyrkans rätt, skyddar kronvasallerna för missbruk af konungens länsherrerättigheter, fredar handeln och köpmännen från obilliga tullar och afgifter, med ett ord tillgodoser de tre klassers intressen, som framtvingade henne. Men bakom dessa klasser hade stått hela den öfriga befolkningen, och denna glömdes icke häller i denna urkund. Just derigenom har Magna charta fått sin stora betydelse och
Källa: Project Runeberg ·
