Sida 301
Magistratspredikan ...
polerna på en kraftig elektromagnet, inställer det sig så, att kristallens optiska axel intager ett bestämdt läge, antingen axialt eller eqvatorialt (se Diamagnetism). Axeln intager ett axialt läge hos jernspat, uranglimmer och skapolit bland de magnetiska ämnena samt hos kalkspat, antimon, molybdenblyspat, natronsalpeter bland de diamagnetiska. Hos de magnetiska kristallerna turmalin, beryll och svafvelsyrad nickeloxid samt de diamagnetiska vismut, zirkon, mellit och is intager axeln deremot ett eqvatorialt läge mellan elektromagnetens båda poler. Den riktning, eller axel, i kristallen, som sålunda inställer sig i ett bestämdt läge, benämnde Faraday magnekristallaxel och den kraft, som dervid är verksam, magnekristallkraft. Hithörande fenomen hafva företrädesvis studerats af Plücker och Faraday. R. R.
Magnentius var en krigsman af »barbarisk» härkomst, hvilken år 350 e. Kr. i Gallien inkräktade Konstans' tron. Hans välde blef dock af kort varaktighet, ty redan följande året blef han af Konstantius' slagen i den blodiga drabbningen vid Mursa (nu Esseg) i Pannonien. Derefter led M. nya motgångar och fann slutligen ingen annan utväg att undgå sin fiende än att sjelf afhända sig lifvet (353). R. Tdh.
Magnesia. 1. I forntiden östligaste landskapet i Tessalien, en halfö n. och ö. om Pagaseiska viken (Volo--viken) omkring bergen Ossa och Pelion. - 2. (Lat. M. ad Sipylum) Stad i Lydien, vid foten af berget Sipylos och södra stranden af floden Hermos, bekant genom romarnas seger öfver Antiochos III (190 f. Kr.). Omkr. 6 km. s. om staden ser man ännu vid Sipylos (nu Sipuli-dag) på en med konst arbetad och glättad klippvägg af gul, magnesiahaltig kalksten i en 11 m. hög nisch i hög relief gestalten af en sittande qvinna, hvilken i forntiden betraktades som den förstenade, evigt gråtande Niobe, men som ursprungligen sannolikt framställde en asiatisk gudomlighet. Staden heter nu Manissa. -- 3. (Lat. M. ad Maeandrum) Stad i Karien, vid ett litet tillflöde till Meander, egde ett ryktbart Artemis-tempel, hvaraf ruiner finnas vid byn Inek-Basar. Themistokles tillbragte de sista åren af sitt lif i M. och dog der.
Magnesia. 1. Kem., metallen magnesiums oxid, Mg O. Namnet härstammar troligen af Grek. magevein, förtrolla, hvilket torde hafva afseende på magnetens förmåga att attrahera jern. Plinius' härledning af ordet från staden Magnesia i Mindre Asien är uppenbart oriktig och har intet annat stöd än ljudlikheten. Det grekiska namnet magnesios lithos betydde ursprungligen magnetsten, eller den naturliga magneten. Sedermera, mot slutet af 16:de och början af 17:de årh., användes det latiniserade namnet magnesia lapis för att beteckna brun-sten, för dess likhet med magnet-jern. Vid början af 18:de årh. blef under namnet magnesia alba (i motsats till m. nigra, brun-sten, se d. o.) ett läkemedel bekant, hvilket utgjordes af orent magnesiumkarbonat. Oxiden i detta preparat kallades magnesia, sedan Black 1755 visat dess olikhet med kalkjord och Bergman 1775 underkastat den en fullständig undersökning. I Tyskland benämndes och benämnes ännu oxiden bittererde (bitterjord), emedan oxidens svafvelsyrade salt utgör bittersalt. I Sverige begagnas ofta namnet talkjord, som först användes af den tyske geologen Werner (talkerde). -- Magnesia erhålles lätt genom glödgning af »magnesia alba» och bildar ett hvitt, mycket lätt pulver, kalladt magnesia usta (bränd magnesia). Det är fullkomligt eldfast i våra ugnar, men kan smältas för knallgasblåsröret. Det löses endast obetydligt i vatten (1 del i 55,000 delar vatten), men lätt i syror och gifver då magnesiumsalter. I mineralriket förekommer magnesia (periklas) kristalliserad i oktaëdrar i de lösa block på Monte Somma, hvilka blifvit utkastade af Vesuvius. -- Magnesians hydrat, Mg (OH)2, förekommer i mineralriket (brucit) och utgör, med konst framställd, en geléartad hvit fällning. Hydratet kan erhållas äfven genom inverkan af vatten på oxiden; och om denna är af någorlunda kompakt natur (sådan, som den erhålles, t. ex. om dolomit glödgas), hårdnar blandningen af magnesia och vatten till en kristallinisk massa, lika fast som marmor. Med syror ger magnesia salter, som äro färglösa och utmärkas af en vidrigr bitter smak. Det svafvelsyrade saltet, kändt under namnet »engelskt salt» (se d. o.) eller bittersalt, nyttjas som afförande läkemedel. Det kolsyrade saltet, Mg CO3, förekommer i mineralriket i rent tillstånd (magnesit) och i blandning med kalciumkarbonat (dolomit, bitterspat). Basiska kolsyrade salter af magnesia (af vexlande sammansättning) erhåller man genom att fälla magnesiumsalters lösningar med soda. De utgöra hvita, mycket lätta pulver, som användas i medicinen under namnet »magnesia alba». -- 2. Med. Magnesia är ett af allmänheten mycket användt och missbrukadt medel mot »magsyra» och »förstoppning». Magnesia alba (magnesiumkarbonat) omsättes i beröring med magsaften, som innehåller klorvätesyra, till lösligt klormagnesium, hvarvid kolsyra frigöres, hvilken uppstötes genom matstrupen (s. k. vapörer, rapningar). Endast mindre mängder af magnesia blifva fullständigt omsatta på nyssnämnda sätt. Af större doser bortgår större delen, till hvars sönderdelande magsaftens syra icke räckt till, oförändrad ur magsäcken till tarmkanalen och förvandlas der till magnesiumbikarbonat, hvilket återfinnes i uttömningarna och torde vara orsaken till den afförande verkan, som tillhör detta liksom andra magnesiumsalter. För medicinskt ändamål begagnas magnesia företrädesvis invärtes såsom syredämpande medel vid ymnig syrebildning i magsaften. En sådan inträffar vanligen under abnorma jäsningsprocesser i magsäcken, hvilka yttra sig t. ex. genom surt luktande diarréer hos barn, genom de bekanta symtomen af »magsyra» (»magflen») o. s. v. Vanligen anses magnesia i synnerhet då vara ett lämpligt medel mot magsyra, nar afföringen tillika är trög; men hos barn kan deremot en lämplig mindre dos af magnesia (särskildt af s. k. bränd magnesia) verka hämmande på ett förhandenvarande diarré. Vid alla syreförgiftningar är naturligtvis
Källa: Project Runeberg ·
