Sida 335
Maisur ...
inordnades under förbrytelser mot den juliska lagen äfven alla förnärmelser i ord eller handling mot kejsarens person eller maktställning. Majestätsförbrytelserna uppspårades under denna tid med all ifver af spioner och angifvare (delatores), hvilka såsom belöning erhöllo en del af de dömdes förmögenhet. Det var i synnerhet under Tiberius, som angifvelserna hopades. Han var nämligen i det hela icke obenägen att lyssna till anklagelserna, väl medveten derom att han af de förnäma familjerna var mindre väl omtyckt, för att ej säga hatad. Straffet för majestätsbrott bestod alltid i egodelarnas förlust, vidare i landsflykt eller lifvets mistning. Majestätsförbrytelser beifrades och straffades af de följande kejsarna alltefter hvars och ens lynne och böjelser mer eller mindre strängt och grymt. Se vidare Majestätsbrott. R. Tdh.
Majestät (af Lat. majestas, se d. o.), ett ord, som nyttjas om allt sublimt, t. ex. då man talar om Guds majestät, hafvets majestät o. s. v. Särskildt begagnas det om dens värdighet, som har rätt att herska. Om majestätsbegreppet i det forna Rom se föreg. art. De tysk-romerske kejsarna, som ansågo sig som cesarernas arftagare, buro titeln majestät; och ehuru äfven konungar, först de normandiske på Sicilien (1100-talet), tillade sig denna benämning, ansågs den dock rättsligen tillkomma endast kejsarna. Men Frans I (1515--47) af Frankrike ville ej häller i detta hänseende stå tillbaka för sin rival, kejsar Karl V, utan antog majestätstiteln. I England var Henrik VIII (1509--47) den förste konung, som tillade sig namnet majestät; i Sverige var det Erik XIV. Numera bära alla kejsare och konungar liksom deras gemåler titeln majestät. Från titeln bör man emellertid skilja saken: faktiskt har hvarje stats öfverhufvud majestät för sin person, och hvarje förgripelse mot detta är ett majestätsbrott (se d. o.). J. C.
Majestätsbref (T. majestätsbrief), benämning på flere af tysk-romerska kejsare utfärdade urkunder, som tillförsäkrade undersåtarna några fri- och rättigheter. Mest bekant är det af kejsar Rudolf II d. 9 Juli 1609 beviljade majestätsbrefvet för Böhmens protestantiskt-oppositionella ständer (herrar, riddare, städer). Dessa omtalas i urkunden under benämningen »utraqvister». Majestätsbrefvet, som är dateradt d. 11 Juli 1609, gaf de protestantiska ständerna bl. a. rätt att anställa 30 »defensorer» till sin religions skydd samt att uppföra kyrkor och skolor. Vidden af sistnämnda medgifvande tolkades snart olika af protestanter och katoliker, och denna meningsstrid ledde slutligen, 1618, till utbrottet af det 30-åriga kriget. Efter böhmarnas nederlag på Hvita berget vid Prag (1620) sönderskar kejsar Ferdinand II urkunden med egen hand.
Majestätsbrott (Lat. crimen laesae majestatis), jur., förgripelse med ord eller gerning emot en stats öfverhufvud. Sådana angrepp, hvilka rikta sig emot statsöfverhufvudets ställning såsom sådant, hänföras dock vanligen af strafflagarna till högförräderi (se d. o.). Sålunda blir det enligt svensk lag högförräderi, om någon söker beröfva konungen lifvet eller friheten eller uttränga honom från tronen, majestätsbrott åter, om någon eljest gör sig skyldig till våld eller misshandel emot konungen, talar eller skrifver smädligt om honom eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gerning. För våld eller misshandel mot konungen stadgar lagen dödsstraff eller straffarbete på lifstid, för de öfriga fallen viss tids straffarbete eller fängelse. -- Under majestätsbrott i vidsträckt mening inbegripas i monarkiska stater äfven förgripelser emot medlemmar af monarkens familj. Straffen för dessa brott äro i allmänhet lindrigare än för sådant majestätsbrott, som riktar sig emot monarken sjelf. Majestätsbrott får enligt svensk lag ej (såvida icke dråp egt rum) åtalas af allmän åklagare, utan att konungen lemnat tillstånd dertill. -- Om begreppet majestätsbrott i det forna Rom se Majestas. J. H-r.
Majevtik (af Grek. maievtikos, hörande till barnförlossning), barnförlossningskonst. Filosofen Sokrates, hvars moder skall hafva utöfvat detta yrke, nyttjade uttrycket maievtike techne bildligt för att beteckna den för honom egendomliga lärometoden, hvilken dermed angafs vara en förlossningskonst, använd på dem, som gå hafvande med andliga foster. Sokrates ville dermed antyda, att vetandet ej kan bibringas menniskan utifrån, utan är att anse såsom något, som ligger förborgadt i själens inre och blott behöfver hjelp för att framträda i ljuset. Senare tänkare hafva uttryckt detta så, att menniskan ursprungligen har sitt medvetandes innehåll för sig potentielt gifvet, hvadan våra förnimmelser ej gifvas oss utifrån, utan förmedelst vår egen sjelfutveckling för oss öfvergå från potentialitet till aktualitet. L. H. Å.
Majfält. Se Karl, sp. 331. -- Jfr Marsfält.
Majgrefve. Se Maj.
Majkov [ma'jkoff], Apollon Nikolajevitj, rysk skald, född 1821 nära Moskva, var student i Petersburg 1837--41, gjorde 1842--43 en resa till Italien och anställdes sedermera vid censur-afdelningen for utlandet. Han utgaf sin första samling lyrik 1842. M. intager i ryska vitterheten en ställning, som motsvarar Platens i den tyska, i det han med mästerskap handterar antika versmått och deri gjuter ett ädelt och modernt innehåll. Hans samlade arbeten utgåfvos i 4:de uppl. 1884.
Majkörsbär. Se Körsbär.
Majlagarna (T. maigesetze) kallas de i Maj 1873, 1874 och 1875 för Preussen och Tyska riket utfärdade kyrkopolitiska lagar, som skulle värna om statens rättigheter gent emot de ultramontanes anspråk.
Majláth, Johann Nepomuk Joseph, grefve, österrikisk skriftställare, född i Pest 1786, af ungersk slägt, författade dikter, öfversatte forntyska qväden, ungerska sagor, noveller och lyrik samt kompilerade flere historiska arbeten, af hvilka det största, Geschichte des österreichischen kaiserstaates (5 bd, 1834--50), är intaget i Heeren-Ukertska samlingen. M. skref äfven arbeten i mnemonik och animal
Källa: Project Runeberg · ·
