Sida 397
Mandeville ...
hvarigenom de nödgades fly till Turkistan. Derifrån utbredde de sig snabbt öfver österlandet, ehuru söndring snart uppstod med anledning af frågan om residensstaden för sektens öfverhufvud (»imam»), som enligt M:s föreskrift skulle bo i Babylon. Till vesterlandet kommo manikéerna tidigt, och der blef centralpunkten det prokonsulariska Afrika (förföljelser 290 och 377). På kyrkofadern Augustinus' tid (A., d. 430, hade i 9 år i egenskap af »åhörare» tillhört sekten, men blef sedan dess skarpaste motståndare) nådde de sin högsta blomstring. Af vandalerna fördrefvos de ur Afrika. I Spanien visar priscillianismen i 4:de årh. inflytande från manikéerna. Uti Italien, särskildt i Rom, funnos de i stor mängd, tills påfven Leo den store (440--461) inledde undersökning emot dem. Kejsarna Valentinianus III (d. 455) och Justinianus (d. 565) utfärdade stränga förordningar mot sekten. Likväl bibehöll den sig långt in i medeltiden. Jfr Bogomiler, Katarer och Paulicianer. K. H.
Manessiska handskriften (bland bokkännare tecknad C), ett praktfullt, med nationalbiblioteket i Paris införlifvadt manuskript, som på 429 pergamentblad i folio innehåller 7,000 strofer medelhögtysk lyrik af 140 minnesångare, jämte 137 färglagda porträttbilder af dem. Manuskriptet ansågs länge, ehuru på otillräckliga grunder, vara sammanbragt af den sångälskande Zürich-rådsherren Rüdiger Manesse och dennes son (i början af 14:de årh.). 1607 förvärfvades det af kurfurstliga biblioteket i Heidelberg, men hamnade redan under trettioåriga kriget i fransk ego. Det bildar den rikaste källan för kännedomen om den tyska minnesångcn. J. J. Bodmer offentliggjorde större delen af manuskriptet i »Sammlung von minnesingern aus dem schwäbischen zeitpunkte» (2 bd, 1758--59). Fullständigt utgafs texten af F. von der Hagen (»Minnesinger», del. 1 och 2, 1838), hvilken äfven utgaf porträtten (»Bildersaal altdeutscher dichter», 1856). Ett facsimile af manuskriptet kom till stånd 1866.
Manet [-nä], Edouard, fransk genremålare, f. 1833 i Paris, d. derst. 1883, gjorde i sin ungdom resor till Brasilien (såsom sjöman) samt till Italien och Holland och studerade derefter hos Couture i Paris. Hans genrebilder utmärkte sig för mycket lif och karakter, men voro äfven ofta rått målade, hvarför de uteslötos från utställningarna. M. anordnade då, 1867, en särskild utställning, som hos en mängd menniskor väckte största hänförelse, oaktadt hans taflor ofta voro både fula och anstötliga. Sådana voro Absintdrickaren (1860), Frukost i gröngräset, Den döde mannen, Kejsar Maximilians afrättning, En ung dam (1868), Tvätt (1876) m. fl. M. betraktades som den s. k. »impressionismens» hufvudman. Han var för öfrigt en förträfflig raderare och utförde flere blad efter Tizian, Tintoretto och Velasquez.
Maneter (af Fornsv. mar, haf, och net, nässla), zool., en benämning, som i mera begränsad mening nyttjas om arter af de till skifmaneterna, Acalephae (se d. o.), hörande slägtena Medusa L. (Aurelia Pér. Les.) och Cyanea Pér. Les., hvilka förekomma talrikt i oceanen samt ofta af vind och vågor uppkastas på stränderna. Det är dessa maneter, i synnerhet den vid Skandinaviens kuster vanliga Medusa (Aurelia) aurita L., som ingifva de badande vid Sveriges vestkust en viss skräck, emedan en beröring af maneternas nässeltrådar förorsakar en brännande sveda i huden. Dylika maneter begagnas vid vissa badorter, t. ex. Sandefjord, till retande omslag och frotteringar å giktsjuka lemmar, ofta nog med gynsam verkan. O. T. S.
Manetho (Grek. Manetho, Manethon), under Ptolemaios II (omkr. midten af 3:dje årh. f. Kr.) öfversteprest och arkivarie vid solgudens tempel i Heliopolis, härstammade från staden Sebennytos i det egyptiska delta. I sin egenskap af arkivarie väl förtrogen med Egyptens forntid, egde M. tillika, såsom Josephus intygar, grundlig hellenisk bildning och befanns sålunda skicklig att för Ptolemaios' räkning på grekiska nedskrifva en historia öfver Egypten. Detta verk, hvartill materialet lånades hufvudsakligen från arkiven i Memfis och Heliopolis, innehöll dels en framställning af landets öden sedan äldsta tider intill den persiska eröfringen under Ochos (omkr. 350 f. Kr.), dels en systematiskt ordnad kronologi, i hvilken de 30 dynastiernas (regenthusens) inbördes ställning fixerades. M:s historieverk, som åtnjutit ett högt anseende hos forntidens lärde, har för länge sedan gått förloradt, och blott mindre fragment af detsamma finnas nu qvar. Det vigtigaste och dyrbaraste af dessa fragment, upptagande fullständig förteckning på de särskilda regentätterna samt delvis äfven på de enskilda faraonerna, existerar i flere afskrifter och räknas med all rätt af forskarna såsom den yppersta källan för återställande af den egyptiska kronologien. Med ledning af uppgifterna i denna förteckning har vetenskapen lyckats att uppställa en egyptisk kronologi, som åtminstone i sina hufvuddrag torde få anses giltig. Fragmenten af M:s historiska verk återfinnas dels -- de rent skildrande -- hos den judiske historieskrifvaren Flavius Josephus i hans stridsskrift mot Apion, dels -- de kronologiska -- hos de kristne skribenterna Julias Africanus och Eusebius, hvilka båda bl. a. bevarats oss genom Georgios Synkellos' kronografiska verk. Den vetenskapliga kritiken har ådagalagt, att Africanus' excerpt förtjena större trovärdighet än de, som bära Eusebius' namn, ehuruväl äfven de förstnämnda stundom innehålla uppgifter, som stå i strid med dem, hvilka hemtas från de till vår tid bevarade egyptiska fornlemningarna. -- Af öfriga arbeten, som bära M:s namn, känna vi till titeln: »Om egypternas forntid och religion», »Om festerna», »Fysikaliska iakttagelser», »Om tillredning af Kyfi», »Den heliga boken» och »Anmärkningar vid Herodotos». Men qvarlefvorna af dessa verk äro för obetydliga, för att man med ledning af dem skulle kunna döma om det ursprungliga innehållet. De under M:s namn omtalade, till vår tid bevarade skrifterna Sothis och Apotelesmatiká äro alster af en senare tids (de första århundradena e. Kr.) skriftställareverksamhet och hafva således ingenting
Källa: Project Runeberg ·
