Sida 419
Mantegazza ...
kan föreställa sig henne utförd af denne stränge mästare. Återkommen till Mantua, fullbordade M. sitt lifs förnämsta verk, Caesars triumf (9 stora kartonger, målade med limfärg på papper, bestämda till dekoration i st. f. väfda tapeter af en sal i Palazzo S. Sebastiano, nu i slottet Hampton court, nära London). Detta arbete utgör 1400-talets yppersta skildring i antikens anda, och M. har der visat huru fullständigt han lefvat sig in i den, då han skildrat detta triumftåg med massor af figurer och föremål. Ett par kartonger äro stuckna i koppar af mästaren sjelf. -- Af öfriga arbeten, hörande till denna senare tid af hans lif, må nämnas Madonna della Vittoria (1496, nu i Louvre), en tronande madonna (i London) m. fl. samt ett par allegoriska taflor i Louvre, Dygderna förjaga lasterna och Parnassen, i hvilken senare han är en verklig föregångare till Rafael. Hans sista verk, som ännu vid hans död stod i verkstaden, var Scipios triumf, målad grått i grått (1506, nu i Londons nationalgalleri). M. var för öfrigt en af sin tids förnämste kopparstickare uti Italien och har såsom sådan starkt medverkat att göra renaissancens konst känd norr om Alperna. Hans stick utmärka sig dock mera för uppfinning än för tekniska företräden. Genom sin konstriktning öfvade han åt alla håll ett stort och mäktigt inflytande; och likasom han var en vägrödjare för högrenaissancens store mästare i början af 1500-talet, var han onekligen den störste af alla de ungrenaissancens konstnärer, hvilka föregingo dem. C. R. N.
Mantel (Lat. mantelum, omhölje, egentl. handkläde, af manus, hand, och tela, väfnad). 1. Rymlig kappa, som hör till fursteskruden samt till vissa folkslags och äldre tidehvarfs drägt. -- 2. Zool., en hos blötdjur förekommande sköldformig förtjockning och utbredning af huden å djurets bål. Vid tilltagande utbildning tillväxa mantelns kanter såsom dubbelveck af bålens hud allt mera, så att manteln såsom ett särskildt organ delvis eller helt och hållet betäcker kroppen. Öfre ytan af manteln afsöndrar lager för lager, år efter år de kalihaltiga och ofta mångfärgade skal, hvilka såsom ett skyddande hölje omsluta blötdjurets kropp. Jfr Blötdjur. -- 3. Utanform vid gjutning. Se Afgjutning, Bronsgjutning och Klockgjutning. -- 4. Gjutstålsomhölje på vissa slags kanoner. Se Kruppska kanonen. -- 5. Sjöv., ett genom ett block skuret (trädt) tåg, som med sin ena ände är splitsadt i (fäst vid) dubbla blocket till en talja. Manteln (äfven kallad manteltalja) har till uppgift att öka kraften och brukas ofta till att styfhala det stående godsets (fasta tacklingens) tåg, då de blifvit slappa. -- 6. Matem. Se Hyperboloid. 2. O. T. S. 5. L. H.
Manteldjur. Se Tunicata.
Mantelgördeldjuret. Se Pansardjuret.
Mantelkanon. Se Kruppska kanonen.
Mantell [mä'ntel], Gideon Algernon, engelsk geolog, f. i Lewes 1790, var först läkare i sin födelsestad samt sedan bosatt i Brighton, och London, der han dog 1852. Under sin vistelse i Sussex studerade han detta landskaps geologi och beskref dess fossil, bland hvilka särskildt lemningarna af Iguanodon, Megalosaurus och andra stora ödlor ur Wealdenbildningen väckte uppmärksamhet. M. var äfven verksam som populär skriftställare, och af hans arbeten i denna riktning har hans The wonders of geology blifvit öfversatt äfven på svenska. (»Geologiens under», 2 d., i »Bibliotek i populär naturkunnighet», 1844). B. L-n.
Mantelskura, herald. Se Skura.
Manteltalja, sjöv. Se Mantel 5.
Mantes [mangt] l. M. la jolie [sjåli], stad i franska depart. Seine-et-Oise, vid Seine och franska vestbanan, 56 km. från Paris. Omkr. 5,800 innev.
Manteuffel [-töjf-], en gammal tysk adelsslägt från Pommern, spridde sig till andra delar af norra Tyskland och till Östersjöprovinserna, der en ännu lefvande slägtgren 1756 fick greflig och 1759 tysk riksfriherrlig värdighet. Äfven i Sverige naturaliserades -- år 1751 -- såsom adelsman en medlem af den livländska slägtgrenen Zöge von Manteuffel, dåv. majoren Otto Jakob Zöge von M. (f. 1718, d. 1796), hvilken sedermera var svensk minister hos Nedersachsiska kretsen (1761--65) och envoyé vid preussiska hofvet (1766--79) samt slutligen blef general (1792). Han erhöll 1772 friherrlig värdighet, men slöt sjelf sin ätt. Den nu blomstrande friherrliga linien M. i Sachsen och Preussen härstammar från Christoph Friedrich von Mühlendorf (f. 1727, d. såsom preussisk major 1803), hvilken 1742 blef tysk riksfriherre med namnet M. såsom myndling och arfvinge till Ernst Christoph von M. (f. 1676, d. 1749; riksfriherre 1709, riksgrefve 1719, sachsisk geheime kabinettsminister 1716--30). -- 1. Heinrich von M., preussisk krigare, f. i Pommern 1696, var vid sjuåriga krigets utbrott (1756) generalmajor i preussisk tjenst och deltog med utmärkelse i slaget vid Prag, d. 6 Maj 1757. I Sept. s. å. blef han kommendant i Stettin och utförde några lyckliga företag mot svenskarna. Under en del af år 1758 stod han i spetsen för de mot svenskarna opererande stridskrafterna, men kunde icke uträtta något. I striden mot ryssarna vid Kay 1759 kommenderade M. under Wedell och blef sårad, men ryckte efter sitt tillfrisknande med en i Berlin bildad kår mot svenskarna, som drefvos från preussiskt område. Han lyckades deremot icke i sitt försök att skaffa sig qvarter inom svenska gränsen (Jan. 1760), och d. 28 s. m. blef han i ett af svenskarna vid Anklam utfördt öfverfall sårad och fången. Sedan han 1762 blifvit frigifven, lefde han på sina gods i Hinterpommern till sin död, d. 10 Juli 1778. -- 2. Otto Theodor von M., friherre, preussisk statsman, f. 1805, d. 1882, inträdde d. 8 Nov. 1848 såsom inrikesminister i grefve v.
Källa: Project Runeberg · ·
