Sida 476
Mark ...
kommunala aflöningsverket. -- Markegångssättning förekom redan på 1620-talet, och synes huvudsakligt afseende då tagits till hvad varorna i »nästa köpstad» gällde. 1675 bemyndigades landshöfdingarna att »låta värderingen göras», och 1731 infördes den ofvan omförmälda institutionen med deputerade, 2 af hvart riksstånd, halfva antalet räntegifvare och resten räntetagare. 1734 stadgades att, då två stånd stannade mot två, ett medium af de olika förslagen skulle som markegång anses. Derigenom förlorade landshöfdingen sista återstoden af beslutanderätt vid markegångssättningen. Sedermera blef genom k. kung. d. 1 Okt. 1810 landshöfdingen formligen förbjuden att rösta med deputerade. -- Jfr Kapitelstaxt och Riksmarkegång. Kbg.
Markera. Se Mark.
Markerad fiende, krigsv., kallas den mindre styrka, som utgör motståndare till en större, hvilken utför en öfning med taktisk förutsättning. Öfningen afbildar visserligen hälst kriget, då två afdelningar med jämförelsevis tillräcklig styrka röra sig mot hvarandra. Men om man vill hålla så stor styrka som möjligt samlad i en enhet, kan man inskränka sig till att uttaga endast mindre afdelningar, hvilka få »markera» fienden eller den ställning han innehar. Den markerade sidan inskränkes vanligen då till försvaret, hvilket dock ej behöfver föras uteslutande afvärjande. Den »markerade fienden» kan betjena sig af flaggor för att tydligare angifva hvilka truppstyrkor markeras. C. O. N.
Markerna (»utmarkerna», »gränslanden»). 1. (Isl. Markir) Fordom benämning på vestra Dal, som länge utgjorde ett omtvistadt gränsland emellan Sverige och Norge. -- 2. (Ital. Marche) Landskap uti Italien. Se Marche.
Marketentare (T. marketender, af Ital. mercatante, handelsman, af Lat. mercari, drifva handel) kallas de personer, som inom truppers etablissement, vare sig dessa utgöras af kaserner eller läger, tillhandahålla födoämnen, drycker, tobak o. d., eller som för samma ändamål åtfölja trupperna på marscher och i krig. Marketentare hafva förekommit i alla tider, från romarnas lixae och landsknektarnas sudler (af T. sieden, koka); och, om de än icke numera, då truppernas underhåll i allmänhet väl tillgodoses, äro af samma betydelse som under forna tider, då underhållet ofta utgick i penningar, för hvilka soldaten sjelf fick skaffa sig föda, kunna de likväl åtminstone i krig svårligen undvaras. Marketentarna antagas af vederbörande befälhafvare och äro civila personer, hälst sådana, som förut varit i krigstjenst. De stå under särskild uppsigt (i Sverige närmast af regementsväbeln) och äro i krig underkastade krigslagarna. De franska marketentarna och ännu mera marketenterskorna (cantinières), som länge stodo på truppafdelningarnas stater och buro särskild uniform, hafva förvärfvat en viss ryktbarhet. Vid en svensk armé i fält torde hvarje infanteri- och kavalleribataljon komma att åtföljas af 2, mindre enheter vid öfriga truppslag af 1 marketentare med hvar sin vagn (marketenterivagn); denna jämte dertill hörande hästar få de sjelfva anskaffa och underhålla. -- Marketenteri kallas den lägenhet eller det ställe, der en marketentare tillhandahåller sina varor. C. O. N.
Marketeri (Fr. marqueterie, af marqueter, göra fläckig, spräcklig), inlagdt arbete, intersia (se dessa ord och Inkrustera). Någon väsentlig skilnad i betydelse mellan marketeri och de båda andra orden finnes ej. Vanligen begagnas dock benämningen marketeri om inlagda träarbeten af franskt ursprung från slutet af 1600-talet och 1700-talet eller utförda efter franska mönster (holländskt, svenskt o. s. v. marketeri), medan ordet intarsia företrädesvis användes om den äldre italienska tekniken och dess efterbildningar. Enligt en annan uppfattning, som man stundom träffar hos tyska författare, betecknar marketeri antingen trämosaik af olika slag, d. v. s. inlagda träarbeten i geometriska mönster af regelbundet formade bitar, eller inläggningar i trä af andra material, såsom metall, sten, kitt o. s. v. Upk.
Markevitj, Maria Aleksandrovna, född Vilinski, lillrysk författarinna, mest känd under psevdonymen Marko Vovtjok. De första alstren af hennes penna synas hafva tillkommit under inflytande af hennes man, den lillryske literatören A. V. Markevitj. De utgjordes af skildringar ur folklifvet, utgåfvos 1857 af Kulisj under titeln Narodni opovidannia (Folkliga berättelser) och öfversattes (1859) af Turgenjev till ryska. En samlad upplaga af M:s 26 lillryska noveller utgafs i Lemberg 1878. Bäst anses Institutka (Pensionsdamen). I denna, liksom i flere andra, skildras de lifegnes bedröfliga ställning i nyckfulla och samvetslösa godsegares och deras än sämre fruars våld. Några noveller äro bearbetningar efter visor och sägner. Minst har hon lyckats i teckningen af det egentliga folket, som hon ej af egen erfarenhet kände; bättre känner hon godsegare och stadslif. M. tillhör i det hela den folkliga, sant realistiska riktningen i den nyaste lillryska vitterheten. Redan 1859 utgaf hon en på stor-ryska skrifven novell, och efter sin mans död har hon egnat sig helt och hållet åt den stor-ryska literaturen samt intager äfven inom denna ett aktadt rum. På sista tiden har hon hufvudsakligen sysselsatt sig med öfversättning och bearbetning af läroböcker för undervisningens behof. Lll.
Markgrefskap. Se Mark.
Markgrefve (Med. Lat. marchio) var ursprungligen, sedan slutet af 700-talet, benämningen för grefven öfver ett gränsområde (mark, se d. o.) inom det frankiska väldet. Denne innehade en vigtigare befattning än en vanlig grefves, i det äfven gränsförsvaret ålåg honom, och han var derför närmast likställd med hertigen. Sedan markgrefvarnas särskilda bestämmelse upphört och feodalismen gjort dem till ärftliga innehafvare af deras områden, bildade de i Tyskland slutligen en klass omedelbara riksfurstar, af hvilka dock de fleste efter hand erhöllo andra titlar. Benämningen markgrefve såsom fristående suverän titel bibehöll sig längst i Baden, hvars sista markgrefve, Karl Fredrik, 1803 blef
Källa: Project Runeberg ·
