Sida 567
Matthiæ ...
Maupassant [måpassa'ng], Henri René Albert Guy de, fransk romanförfattare, född d. 5 Aug. 1850 på slottet Miromesnil i Normandie, är ättling af en gammal lothringisk adelsslägt. Han afbröt sina studier för att såsom simpel soldat deltaga i kriget 1870--71 och gjorde sedermera sitt inträde i literaturen under beskydd af G. Flaubert, vid hvilken han var fäst med den största beundran. I öfverensstämmelse dermed slöt M. sig på det afgjordaste till den naturalistiska skolan, hvars syften han har fullföljt med en begåfning och konstnärlig energi af sällsynt slag. Han vardt känd genom sin fina dramatiska versdialog Histoire du vieux temps (uppf. 1879), bidrog 1880 med novellen Boule de suif till Zolas samling »Soirées de Médan» och utgaf s. å. originella, men starkt sinliga dikter under titeln Des vers (4:de uppl. 1884). Under 1880-talet har M. höjt sig till rangen af en bland samtidens främste författare genom ett betydligt antal romaner och novellsamlingar, i hvilka den tämligen mörka lifsuppfattningen och det ohöljda framhäfvandet af könsförhållanden adlas genom ett lefvande, poetiskt natursinne samt många drag af humor och äkta känsla. Till hans mera betydande arbeten höra La maison Tellier (1881), Clair de lune (1883), Contes de la bécasse (s. å.), Une vie (s. å.; »Ett lif», 1884), Au soleil (1884), Yvette (s. å.), Contes du jour et de la nuit (1885), Bel-Ami (s. å.; »Qvinnogunst», s. å., en med största skärpa och talang utförd, men ensidig skildring ur tidningsmannaverlden i Paris), La petite Roque (1886) och Toine (s. å.). M. har lemnat bidrag till många Paris-tidningar.
Maupeou [måpou], René Nicolas Charles Augustin de, fransk statsman, f. 1714, var till en början ledamot af Paris-parlamentet, der han blef förste president 1763. Det oaktadt har han egentligen blifvit ryktbar genom de tvångsåtgärder han vidtog mot de franska parlamenten, sedan han 1768 kallats att såsom kansler och storsigillbevarare efterträda sin fader, René Charles de M. (d. 1775). Till en del gick han härvid i faderns fotspår. Äfven denne hade varit förste president i Paris-parlamentet, men genom sin vacklande hållning under dess strider med regeringen ådragit sig sina ämbetsbröders ovilja och af dem 1757 tvungits att taga afsked, hvarefter han, 1763 inkallad i ministèren, medverkat till regeringens försök att betvinga parlamentens opposition. Sonen gick dock vida längre. Då Paris-parlamentet under en ny strid med Ludvig XV:s regering suspenderade sin verksamhet, lät han 1771 genom musketörer befalla 169 af dess medlemmar att återtaga sin tjenstgöring, och då detta ej hjelpte, afsatte han de gamle parlamentsmedlemmarna (ehuru deras ämbeten voro ärftliga) och upprättade ett nytt parlament. Då provinsparlamenten och de stora centrala ämbetsverken i Paris (Chambre des comptes och Chambre des aides) understödde Paris-parlamentet, gingo de ett liknande öde till mötes. M:s syfte härmed var att för alltid göra slut på den politiska opposition, genom hvilken alla dessa med en nästan suverän myndighet utrustade ämbetsverk oupphörligt beredt regeringen svårigheter. I och för sig var det också en oegentlighet, att en dylik politisk makt kunde utöfvas af ämbetsverk, men då detta i det gamla Frankrike var den enda skrankan mot konungamaktens godtycke, blefvo M:s åtgärder i högsta grad förhatliga såsom innebärande despotismens fullständiga genomförande. Att denna »statskupp» medförde åtskilliga förbättringar i rättskipningen hjelpte ej. »Maupeous parlament» ådrogo sig blott ovilja och förakt, och sedan Ludvig XVI uppstigit på tronen, störtades M. och återställdes de gamla ämbetsverken (1774). Han förblef väl fortfarande i besittning af kanslersvärdigheten, som ej utan hans samtycke kunde beröfvas honom, men sigillet fråntogs honom, och han utstöttes ur ministèren samt förvistes från hofvet. Han dog 1792 på sitt gods Thuit i Normandie. -- M:s reform af parlamenten betraktas som en af de vigtigaste episoderna i Frankrikes inre historia under 1700-talet. Jfr J. Flammeront: »Le chancelier M. et les parlements» (1883). S. B.
Maupertuis [måpärtyi'], fransk by, s. ö. om Poitiers. Slag 1356. Se Poitiers.
Maupertuis [måpärtyi'], Pierre Louis Moreau de, fransk matematiker och astronom, född i S:t Malo d. 17 Juli 1698, blef 1718 löjtnant vid ett kavalleriregemente, men tog efter kort tid afsked för att egna sig åt vetenskapliga arbeten. Han blef ledamot af Paris-akademien 1723, företog studieresor till London och Basel samt erhöll 1736 öfverinseendet öfver den expedition, som utsändes för att i Lappland verkställa gradmätning. M. kallades af Fredrik II till Berlin 1740, blef följande året tillfångatagen i slaget vid Mollwitz och förd till Wien, vistades sedan någon tid i Paris, men återvände 1744 till Berlin och utnämndes 1746 till president för vetenskapsakademien derstädes. Tilltagande sjuklighet och mindre angenäma personliga förhållanden förmådde honom dock att lemna Berlin 1756. Sina återstående år tillbragte han dels i Frankrike, dels i Basel, der han afled d. 27 Juli 1759. -- M. var en man med obestridliga förtjenster om de matematiska vetenskaperna, ehuru hos hans samtida dessa till en god del bortskymdes genom hans fåfänga karakter och häftiga lynne. Derigenom invecklades han också i flere för honom obehagliga strider, t. ex. med Cassini samt senare med König och Voltaire, hvilken i »Micromégas» på ett drastiskt sätt förlöjligade honom. Inom den rena matematiken egnade M. sig företrädesvis åt geometrien och angaf metoder för beskrifvande af vissa kurvor samt för deras rektifikation. Största uppseendet väckte han dock genom framläggande af resultatet af den under hans ledning verkställda gradmätningen, hvarigenom i strid mot Cassinis åsigt jordens afplattning mot polerna konstaterades och den newton-huygensska teoriens riktighet sålunda bevisades på experimentel väg. Äfven flere andra, mera rent astronomiska frågor undersöktes af honom, särskildt månteorien. Inom mekaniken uppställde han en ny allmän grundlag, den s. k. »principe de la moindre action»,
Källa: Project Runeberg ·
