Sida 57
Loppfrö ...
en i »Jahrbücher für wissenschaftliche kritik» införd afhandling öfver koleran, anledning till uppgifvande af militärkordongsystemets användning mot nämnda farsot. En broschyr af L., Zum schutze der gesundheit in den schulen (1836; nytt aftryck 1861), framkallade den »lorinserska skolstriden», med mer än 70 stridsskrifter, och medförde kroppsöfningarnas upplifvande vid de tyska gymnasierna. -- L:s son Franz L., katolsk teolog, f. 1821, furstbiskopligt konsistorialråd i Breslau, har skrifvit flere teologiska arbeten äfvensom reseskisser från Spanien samt är känd såsom öfversättare af Calderons »andliga festspel» (18 bd, 1856--72).
Lori-papegojor. Se Papegojor.
Lori-slägtet, Stenops, zool., hör till lemurernas familj (Lemuridae) inom halfapornas afdelning af de fyrhändtes ordning och däggdjurens klass. Kroppen är smärt, hufvudet stort och rundadt, med kort, spetsig nos. Ögonen sitta tätt till samman och äro mycket stora; öronen äro medelmåttiga och hårbetäckta. Lemmarna äro spinkiga (det bakre paret något längre än det främre). Svans saknas. Tarsen är icke förlängd; pekfingret är mycket kort, fjerde fingret deremot långt och på bakre händerna försedt med en lång och spetsig klo. De få till detta slägte hörande arterna bebo Indiens öar och fastland. Deras lefnadssätt i fritt tillstånd är så godt som okändt. -- Spensliga lorin, S. gracilis, håller 25 cm. i längd, har lång, silkesmjuk pels, är ofvan rödgrå och gulbrun, under grå eller blekgul. Han är hemma på Ceylon, sofver om dagen i trädhål och kommer fram först på aftonen. I träden rör han sig med en viss färdighet, men alltid mycket försigtigt; på marken äro hans rörelser otympliga och långsamma. -- Tröga lorin, S. tardigradus, bebor ensliga skogar på Indiens fastland och Sumatra (kanske äfven på Java och Borneo), lefver i små familjer och sofver om dagarna. Kroppslängden stiger till 35 cm. På trädens grenar klättrar han ganska skickligt, dock alltid med stor försigtighet, och rör sig på marken något lättare än föregående art. Färgen är ofvan mörkbrun till brunaktigt grå, undertill ljusare. Långs ryggen går ett bredt, rostbrunt eller kastanjbrunt streck. Båda arterna torde lifnära sig af små varmblodiga djur och insekter. C. R. S.
Loris-Melikov, Michail Tarielovitj, grefve, rysk general och statsman, född i Tiflis 1825, deltog sedan 1847 med utmärkelse i striderna mot bergfolken i Kaukasien, der hans namn blef kändt af både vänner och fiender. Efter intagandet af Kars (1855) blef han denna stads guvernör, utnämndes 1856 till generalmajor och 1875 till general. Under kriget med Turkiet 1877--78 var L.-M. i sjelfva verket befälhafvare för den armé, som uppträdde i Mindre Asien, ehuru han officielt ställdes endast såsom »biträde» åt storfursten Michail Nikolajevitj. Hans företag kröntes till en början icke med framgång. Efter nederlagen vid Zewin d. 25 Juni 1877, vid Aladsja d. 18 Aug. och Kisil-tepe d. 25 s. m. måste ryssarna gå tillbaka ända till sitt rikes gräns. De räddades dock der liksom på den europeiska krigsskådeplatsen genom turkarnas overksamhet och kunde, då förstärkningar från Ryssland anländt, åter gå anfallsvis till väga. Den vackra kringgående rörelse, som L.-M. då anordnade, och som slutade med den öster om Kars d. 14 och 15 Okt. 1877 vunna segern samt tillfångatagandet af en stor del af den turkiska armén, ställde dock alla förut lidna motgångar i skuggan. Sedan han natten mellan d. 17 och 18 Nov. med storm tagit Kars, var i sjelfva verket striden slutad på denna krigsskådeplats. L.-M. erhöll 1878 greflig värdighet. 1879 utnämndes han till generalguvernör i Charkov, och efter den bekanta dynamitexplosionen i vinterpalatset i Petersburg i Febr. 1880 ställdes han med snart sagdt oinskränkt myndighet i spetsen för »högsta exekutivkommissionen». Han ansåg emellertid icke endast våldsåtgärder utan äfven reformer nödiga för att qväfva nihilismen. Han lagade så, att den för sin maktfullkomlighet beryktade polisinstitution, som benämnes »Tredje afdelningen», och hvilken dittills lydt omedelbart under kejsaren, kom att sortera under inrikesministeriet, för hvilket L.-M. d. 18 Aug. 1880 ställdes i spetsen. Då efter kejsar Alexander II:s förfärliga död genom nihilisterna d. 13 Mars 1881, hans efterträdare proklamerade ett skoningslöst regemente, tog L.-M. d. 16 Maj 1881 afsked från sin befattning och fick till efterträdare Ignatiev. L.-M. är medlem af riksrådet.
Lorm, Hieronymus, psevdonym för den österrikiske författaren Heinrich Landesmann.
L'Orme, de. Se Delorme.
Lorne [lårn], Sir John George Edward Henry Douglas Sutherland Campbell, markis af L. Se under Argyle 4.
Lornsen, Uve Jens, slesvig-holsteinsk politiker, född d. 18 Nov. 1793 på den frisiska ön Sild, studerade vid universiteten i Kiel och Jena samt blef 1826 kontorschef i det slesvig-holsteinska kansliet i Köpenhamn och 1830 landfoged på sin fäderneö. Kort derefter (i Nov. 1830) utgaf han, under intrycket af den frihetsrörelse, som utgick från Frankrike efter julirevolutionen, en flygskrift: Über das verfassungswerk in Schleswig-Holstein, i hvilken han fordrade en gemensam fri författning för de bägge, enligt hans åsigt oskiljaktiga, tyska landen, som således skulle blifva fullkomligt oberoende af konungariket Danmark. Skriften väckte stort uppseende och framkallade en serie följdskrifter, både för och emot, samt en gensaga från ridderskapet, som icke önskade en demokratisk statsförfattning. Regeringen lät arrestera och åtala L., och d. 31 Maj 1831 dömdes han till ämbetets förlust samt ett års fängelse. Samtidigt gaf dock regeringen löfte om införande af rådgifvande provinsialständer. Sedan L. utstått sitt straff, begaf han sig till Brasilien (1833), återvände derifrån 1837 och bosatte sig i Schweiz, hvarest han dog i Mars 1838. Efter hans död utkom ett större arbete, Die unionsverfassung Dänemarks und Schleswigholsteins (1841), hvilket närmare utvecklade hans åsigter och förslag. E. Ebg.
Lorrain [lårä'ng], Claude. Se Gellée.
Källa: Project Runeberg ·
