Sida 59
Lorraine ...
mellanliggande dalarna äro deremot rika på grönska och mycket fruktbara. 53 proc. af arealen äro åkerjord. Hufvudprodukten är vin, hvaraf det bästa kommer från Cahors. Depart. lemnar ock mycket frukt. Det indelas i 3 arrondissement: Cahors, Figeac och Gourdon. Hufvudstad: Cahors.
Lot-et-Garonne [lått-e-garå'n], departement i sydvestra Frankrike, v. om depart. Lot, bildadt af delar af de forna provinserna Guienne och Gascogne. Areal 5,354 qvkm. 312,081 innev. (1881). Garonne delar depart. i tvänne olika stora delar. Omkr. 650 qvkm. i s. v. tillhöra de ofruktbara »landes»; deremot äro Garonnes och dess biflod Lots dalar ryktbara för sin bördighet. På gränsen mot depart. Dordogne ligga vilda skogstrakter. 56 proc. af arealen äro åkerjord. Depart. producerar spanmål, i synnerhet hvete, vida öfver behofvet. Vin, tobak, kastanjer och andra fruktsorter lemna ock rika skördar. Industrien är ganska liflig. Depart. indelas i 4 arrondissement: Agen, Marmande, Nérac och Villeneuve. Hufvudstad: Agen.
Lothar (Fr. Lothaire), fransk konung, var son till Ludvig IV d'Outre-mer och Gerberga, Henrik Fogelfängarens dotter. Knappt 14 år gammal, efterträdde han 954 sin fader i ett rike, der länsväsendet redan erhållit en för konungamakten och statsenheten farlig utveckling, och der konungen var beroende af de store baronerna. De oroligheter, som vid denna tid utbröto i Lothringen, öppnade utsigter att åt franska kronan återvinna detta land. Två lothringska grefvar, Rainer och Lambert, som (957) blifvit förjagade från sina besittningar i Nedre Lothringen (Brabant), hade nämligen flytt till Frankrike och der funnit understöd, i synnerhet af konung L:s broder Karl. För att göra slut på de oroligheter, som till följd deraf uppstodo i Lothringen, ingick romersk-tyske kejsaren Otto II (konung L:s kusin) förlikning med de nämnde grefvarna och deras gynnare Karl, åt hvilken Otto då gaf hertigdömet Nedre Lothringen såsom län af tyska kronan (977). Men att Karl blef tysk låntagare för ett förr franskt land retade hela franska folket. Begagnande denna sinnesstämning, eröfrade L. 978 inom kort hela Lothringen och hade så när tillfångatagit kejsaren sjelf. Men denne trängde s. å. snart med en här af 60,000 man L. tillbaka ur Lothringen, förföljde honom in i hjertat af Frankrike, och intog Paris. Efter tre månaders dröjsmål i det inre af Frankrike, hvarunder en del af hans trupper återvände hem, medan å andra sidan befolkningen retades af de råe tyskarnas barbariska framfart, anträdde Otto omsider återtåget (i Dec. 978) under mycket ogynsamma omständigheter och förföljd af den franska hären under L:s eget befäl. Vid Maas tillfogades honom ett känbart nederlag, men årstiden synes hafva af hållit L. från att förfölja honom bortom denna flod. Vid ett personligt möte mellan L. och Otto 980 ingicks dem emellan en förlikning (på hvilka vilkor är obekant) rörande Lothringen, och Otto förblef i besittning af öfverhögheten öfver båda hertigdömena Lothringen till sin död (983), men derefter förnyade L. sina anspråk (hvilka han väl sålunda uppgifvit blott för Ottos lifstid) och sökte med vapenmakt återtaga landen. Döden hindrade honom dock att fullfölja sina anspråk. Ännu mindre framgång hade L:s försök att först med list, sedan med våld bemäktiga sig hertigdömet Normandie. Hertig Richard Långben kallade till sin hjelp sina stamförvandter danskarna (och norrmännen?), hvilka åter på ett fruktansvärdt sätt med plundring och ödeläggelse hemsökte Frankrike. Derigenom tvang Richard sin motståndare att såsom en ynnest tigga fred af honom. -- L. var en bland de dugligaste af de franske karolingerna: »han hade både en regents och en fältherres egenskaper» (Schlosser), och blott de ogynsamma tids- och samhällsförhållandena hindrade honom att gagna sitt fädernesland så, som han önskade och eljest utan tvifvel kunnat göra. Han var förmäld med Emma, dotter till konung Lothar II af Italien. Vid sin död, 986, efterträddes L. af sin son i detta äktenskap, Ludvig V Fainéant. En oäkta son, Arnulf, blef ärkebiskop i Reims. S. F. H.
Lothar (II) (Ital. Lottario), konung af Italien, var dottersons son af kejsar Lothar I och son till konung Hugo af Italien (se Hugo, sp. 25). Han antogs till faderns medregent år 931 och innehade efter hans död (947) ensam konungavärdigheten, men fick redan år 949 en medtäflare om kronan i Berengar II. L. dog kort derefter (950). Om hans enka, Adelaide l. Adelheid, se Adelheid. S. F. H.
Lothar (II), konung af Lothringen, var andre son till kejsar Lothar I (se denne). Den del af riket, som vid faderns död (855) föll på L:s lott, kallades efter honom Lotharringien (Lothringen, se d. o.), hvilket namn dock senare inskränktes till endast en del af detsamma. Då hans yngste broder, Karl, dog (863), ärfde han norra delen af dennes rike, medan dess sydliga del, Provence, tillföll den äldste brodern, kejsar Ludvig II. Lothar har vunnit en bedröflig ryktbarhet genom sina äktenskapliga förhållanden, som gåfvo anledning till den påfliga myndighetens utvidgning. Då nämligen L., som utan giltigt skäl ville förskjuta sin gemål Theutberga för att i stället äkta sin frilla Waldrada, förmådde de lothringske ärkebiskoparna Theutgaud af Trier och Gunthar af Köln att i kyrkans namn låna sin medverkan till skilsmässan (862), åtog sig påfven Nikolaus I Theutbergas sak. Med stöd af den just vid denna tid framkomna samling af förfalskade påfliga dekretal (de »pseudo-isidoriska dekretalen»), som tillerkände påfven högsta domsrätt inom hela den vesterländska kyrkan, kasserade han skilsmässedomen, afsatte de båda ärkebiskoparna, bannlyste såväl dem som Waldrada samt tvang omsider L. att förskjuta henne och återtaga Theutberga. Efter Nikolaus' död (867) sökte L. å nyo blifva löst från sitt äktenskap med Theutberga, hvilken han i sådan afsigt förmådde att hos den nye påfven, Hadrianus II, anklaga sig sjelf för att utverka skilsmässa, men denna vägrades af Hadrianus. Slutligen ingick L. i Rom förlikning med påfven (869) på det vilkor att
Källa: Project Runeberg ·
